En hyllning till min man

I augusti börjar jag mina mornar med att plocka lite björnbär att ha till frukost. Det finns en känsla i att skörda eget för att äta som är tidlös. Smaken av ett solvarmt björnbär bär smak av universums hemlighet. Min man passerade mig på gräsmattan igår och säger i förbifarten, ”jag la upp en björnbärsgren till dig så du kan se bären bättre.” Han är sån, omtänksam och vänlig. Jag tänker ofta att jag vill skriva en hyllning till honom. En hyllning för att han står ut med mig men också, en hyllning för att han så tillsynes enkelt gör aktiva val och tar ansvar, inte bara för sig själv utan för barnen, framtiden. Klimatet.

Som den gången han kom hem med svindyr buljong från Kung Markatta: ”Jag har kollat innehållsförteckningen på alla buljonger. Detta är den enda utan palmolja.” Att han vill och orkar. Det är tilldragande. En av mina absoluta favoritberättelser har han själv berättat. Jag var inte med. Han arbetar i ett team och har ganska mycket människor omkring sig i sitt jobb. En av hans närmsta kollegor är vegan. Varken han eller jag är veganer. Vi ligger någonstans mellan stockholmsvegan och flexitarian. Min man kom i alla fall hem en dag och berättade att hans kollega, veganen, blivit hånad vid lunchen av andra kollegor. En herre hade höhöat åt hennes håll och sagt något i stil med, ”jag kan inte förstå varför man inte äter kött…”. Min man hade då lugnt och sakligt svarat att det finns många bra anledningar att inte äta kött, exempelvis hälsa, etik, och klimat. Samtalet hade bytt riktning efter det. Eller ta det här med att jag försöker att undvika att flyga. Inte en gång har han tjatat, kommenterat eller fält en syrlig kommentar om att jag inte vill flyga till Paris eller Madrid på semester när sommarens planer diskuterades.

Det finns en ganska högljudd kör som menar att allt han och jag gör är meningslöst. Sveriges klimatutsläpp är en blipp i statistiken. Vad vi som land gör är totalt meningslöst och vad jag som individ gör torde således vara än mer värdelöst. Personligen kan jag se många anledningar att agera. Jag tänkte berätta om några av dem.

Den första anledningen dyker upp varje morgon och kväll. Jag borstar tänderna och ser mig själv i spegeln. Det är svårt för mig att medvetet förstöra för barn, medmänniskor, djur och natur. Hur jag än vrider och vänder på argumenten har jag svårt för att intala mig själv att jag har mer rätt än någon annan att leva ett överdådigt liv under min tid på jorden, som samtidigt förstör livet för andra. I svaga stunder känner jag mig mesig som bär på denna ståndpunkt. Den andra anledning som jag tänkte ta upp är faktiskt rädsla, eller jag vet egentligen inte vad det är, eller jo. Det passar nog att kategorisera det som rädsla. Det jag är rädd för är barnens ilska. Barn som nu åker på semestrar till Thailand med sina föräldrar, gillar grillat och snabba sneakers. Vad händer om tio eller tjugo år när vi har mycket mer erfarenhet av klimatförändringarnas konsekvenser och fler lågkonjunkturer har avlöst varandra. Vad händer när våra barn lever fattigare, farligare liv än oss och dessutom vet att vi bär en del av skulden? Jag är rädd att de kommer hata oss. Jag är rädd att de kommer vilja straffa oss.

Min sommarläsning i år har inkluderat Kollaps och Jordad av David Jonstad. Fördjupningen i samband mellan natur, ekonomi och samhälle som finns i böckerna har konkretiserat klimatförändringarnas konsekvenser för människan för mig. Enligt Jonstad finns det tre ganska tydliga alternativ för vad som kommer att hända när jorden blir varmare. Människan kommer drabbas av svält, sjukdom eller så kommer vi lyckas anpassa oss. Troligen några delar av alla tre. Jag tjejgissar att Nassim Taleb inte skulle ge medhåll till dessa spekulationer. Sannolikheten att något som vi inte kan föreställa oss inträffar är större än att något som vi kan gissa inträffar. En del av mig hoppas att Taleb har rätt. Det finns nämligen delar i det kollaps-scenarion som drabbat andra samhällen som inte skrivs fram lika tydligt i Jonstads böcker utan som mer figurerar som en bakgrundskuliss: våld och konflikter. Den tredje anledningen till att jag tycker att det är motiverat att agera för mindre utsläpp är vår säkerhet. Jag vill inte att min dotter ska bli misshandlad över en utebliven middag. Jag vill inte att ditt barn ska behöva döda eller dödas i krig om makt, vatten eller land. Det är lika obehagligt att fundera på som att skriva om. Vad som kommer att hända när resurserna blir färre.

Min man och jag har aldrig talat om säkerhetsargumentet, kanske har han grubblat över det, kanske inte. Hursomhelst så verkar han inte behöva det argumentet för att agera. Det är kanske lite fräckt av mig att skriva om min man och vad han gör och inte gör, och blanda det med mina argument till mitt eget agerande. Men just i detta ligger det jag vill säga. Min man är ingen Ernman som kan göra en publik kampanj kring att hon stannar på marken. Min man är inte heller någon Holmberg som berättar för alla som vill lyssna om klimatets alla vetenskapliga aspekter. Min man är en medelålders vit man som gör flera rätt i det tysta, utan att vänta sig beröm från någon. Denna försynta strävan är vacker. Han vill verkligen inte ha någon uppmärksamhet, men jag vill att fler ska veta att såna som han finns.

Posted in Klimat | Tagged | Comments Off on En hyllning till min man

Brunt blåbärsris och ljusbruna liljekonvalj

Det känns lite som att leva i början av en berättelse som kommer skrivas ner och berättas i all framtid just nu. Känslan är nog missledande, berättelsen börjar inte alls nu. Den börjar nog snarare någon gång på 1700-talet när ångmaskinen upptäcktes, eller det kan nog räknas som en av många startpunkter som kommer leda berättelsen till sin klimax.

För ett tag sedan noterad jag att frukter, växter och djur som är exotiska för oss i norr är ett trendigt motiv på kläder just nu. En ironisk trend, och samtidigt ett öronbedövande skrik i mina öron. Tusentals arter utrotas varje år just nu, i vad som kallas den sjätte massutrotningen. Med andra ord är det endast som tröjmotiv vi kommer att se vissa arter framgent. Personligen kan jag tycka att siffror i en artikel blir rätt svåra att ta till sig. Det är inte så att jag varje morgon går ut genom dörren och ser några döda djur längs vägen. Hur dör arter ut egentligen? Min tjejgissning är väl att de kanske dör men framförallt misslyckas med att föröka sig. Det som inte är, är lite svårare att se.

Växter som dör är lite lättare att se eftersom de blir bruna där de står. På väg till badstranden hör jag några personer kommentera det bruna blåbärsriset längs stigen. Riset blir som ett utropstecken i naturen. Bruna gräsmattor som kantar bostadsområden kommer inte lika nära. Gräsmattan var aldrig naturlig – att den blir brun kan upplevas som ett mänskligt val. Brunt blåbärsris är också ett mänskligt val, dock i flera led. Det som kommit mig närmast i år är de ljusbruna liljekonvaljblommorna. Intorkade står de i klungor, förfallna skuggor av naturens magi. Liljekonvaljens förställning är rund och röd. Det som inte är, är lite svårare att se.

Jag vandrar sakta genom mitt bostadsområde, svett i pannan och hetta mot bröstet. Jag är ensam. Gatan är öde då många är bortresta. Det känns som en glimt av framtiden. Den sjätte massutrotningen tar inte kontanter, bryr sig inte om dina åsikter, skiter i var du reser och gillar inte dina pool-bilder på Insta. Får det lov att vara en T-shirt med ett självporträtt?

Posted in Uncategorized | Tagged , , | Comments Off on Brunt blåbärsris och ljusbruna liljekonvalj

…as you wade through the shadows that live in your heart

När man går upp för de breda stentrapporna på Östra Reals gymnasium, kantas väggarna av kända män som också fått sin gymnasieutbildning i samma byggnad. Några alumner är Carl Bildt, Peter Wolodarski och Ulf Adelsohn. Deras porträtt och blickar möter eleverna på deras väg uppåt i byggnaden. Bland dessa politiska profiler hänger också ett porträtt på Avicii. Bilden på Avicii bland dessa allvarliga maktmän har alltid roat mig en del. Jag upplever hans plats på väggen lite normbrytande, en kulturperson, och dessutom från den elektroniska musiken, som erkänns betydelsefull.

När Tim gick på Östra real lyssnade vi fortfarande på musik på CD-skiva. Jag minns att jag fick vita skivor med text i tusch på. På skivorna fanns det som då kallades house och trance. Musik som spelades på radio men även outgiven musik som mina vänner gillade eller hade gjort själva. Jag skrattade högt när en av dessa vänner häromdagen berättade minnen från sin egen övningskörningstid. Hur den elektroniska musiken gått högt i bilen, när pappan lite försynt kommenterat musikvalet, ”den här biten var lite repetitiv”.

Det går att läsa mellan raderna både i Aviciis musik och i hans liv. Jag är rädd att historien om Avicii kommer att skrivas om med tiden – min förgängliga sorg. Vad är det jag sörjer. En tid då världen växte och unika uttryck hade en plats där dom fick vara i fred. Ett hem utan instrument kunde ändå bli ett hem där musik skapades. Datorerna klippte på ett sätt bandet mellan arvets betydelse för möjligheten hos unga (och gamla) att göra musik. Jag har sorg i mitt liv över människor som jag inte längre kan ta en fika med. Sorgen över Avicii är annorlunda. För mig var, blev han, en symbol för möjligheten att skapa, förändra och kanske framförallt, att vara annorlunda.

En vän till mig brukar säga att några av oss bär på osäljbara svarta tavlor inombords. Jag tror han har både rätt och fel. Jag kände inte Avicii så delvis känns det tvivelaktigt att spekulera i hans inre liv. Du får således förhålla dig skeptisk till det jag nu ska skriva. En del av oss, jag bland annat, får börja våra dagar med att ta ett kliv över avgrunden som vi bär inom oss. Ibland är avgrunden perifer, ibland ett hav som inte vill dela sig. Jag tror att även Avicii hade sin avgrund att kliva över. Att han en dag inte gjorde det gör mig fullständigt bestört.

Posted in Musik | Tagged | Comments Off on …as you wade through the shadows that live in your heart

#exempelatthärma: författarporträtt av John Green

”Ibland känns det som att universum vill bli observerat” skriver John Green i boken Förr eller senare exploderar jag. Jag hajade till när jag läste meningen eftersom en solnedgång eller ett frostigt träd ibland kan få mig att stanna upp och tänka på allt som är vackert i världen. Kanske har Green rätt.

John Green slog igenom stort som författare med just boken Förr eller senare exploderar jag även om hans tidigare böcker, som Efter Alaska, också fick uppmärksamhet bland läsare och i media. Green är amerikan och uppvuxen i bland annat Florida. Det märks i hans bok Pappersstäder som utspelar sig i Florida. Förutom att skriva böcker driver Green också flera Youtubekanaler. Kanalen Crash Course har han tillsammans med sin bror. Kanalen fokuserar på att lära barn och unga en hel del skolämnen, som exempelvis historia, filmhistoria, ekonomi och teknik. Sammantaget har Green gett ut sju ungdomsromaner. Den sista kom förra året och heter Sköldpaddor hela vägen ner. Den har jag inte hunnit läsa än.

Det finns flera saker som återkommer i alla Greens böcker. De handlar alltid om ungdomar och ungdomarna råkar alltid ut för olika typer av motgångar. En annan sak som är väldigt typisk för Green är att det i alla hans böcker finns karaktärer som läser mycket böcker. För mig blir det ganska tydligt att han försöker göra läsare, av sina läsare.

Även om Green har publicerat alla sina böcker under 2000-talet är hans böcker inte supertydliga exempel på böcker som tillhör postmodernismen. Typiskt för böcker och författare som tillhör postmodernismen är att de skriver berättelser där teman som identitet, historia, perspektiv och sanning är centralt. Eftersom första och andra världskrigen innebar lidande och brutalitet i en omfattning som människan aldrig tidigare sett funderar många efter det sista världskriget slut på vad som är en människa, vad vår historia betytt och betyder för oss, om vi verkligen ser saker från rätt perspektiv och vad som är sant och inte. I, Förr eller senare exploderar jag finns dock ett bra exempel på ett postmodernistiskt drag. Huvudpersonen Hazel läser i boken en bok som heter An Imperial Affiction skriven av en författare som heter Peter van Houten. Varken boken eller författaren finns på riktigt utan Green har hittat på båda två. Det här är väldigt typiskt för postmodernister, att ’leka’ med sanningen och vad vi uppfattar som sant och verkligt eller inte.

Jag tror att det finns flera anledningar till att Green har hittat på en låtsatsbok och en låtsasförfattare i sin egen bok. För det första tror jag att han är influerad av allt prat om ’fake news’. Det är svårt att veta vad som är sant och falskt idag när alla kan skriva vad som helst i sociala medier. För det andra tror jag att han kanske vill lära alla oss som läser att vara kritiska till allt som vi läser och inte ta allt för ’en sanning’ bara för att det är nedskrivet. Men just det här tycker jag kanske inte är det som är mest representativt för allt som Green har skrivit. Som jag skrev tidigare handlar alla Greens böcker om ungdomar som möter motgångar och på olika sätt tar sig igenom dem. Kanske vill han med sina böcker ge andra unga (och vuxna) perspektiv på sina egna liv. Oavsett hur normalt livet verkar vara för huvudpersonerna i hans böcker så är det ändå tillräckligt spännande för att fylla en bok – så kanske vi också ska tänka om våra egna liv. Med tanke på att jag tolkar det mest centrala i Greens böcker som perspektiv får jag ändra mig. Green är nog en postmodernist ändå.

Posted in Exempel att härma, Svenska | Tagged , | Comments Off on #exempelatthärma: författarporträtt av John Green

Risksamhället, prekariatet och #metoo

Det är så svårt att skriva på det jag borde eftersom att allt jag läser hela tiden väver in i det som sker i samhället just nu. Ulrich Beck skriver att en klyfta i det nya postmoderna samhället finns mellan det normala, det vardagliga som vi gör varje dag, och det nya som vi inte riktigt får syn på som pågår runt omkring oss. Den här känslan tycker jag Lars Wilderäng fångar bra i sin senaste kontrafaktiska thriller Höstsol. Även om temat i boken är konflikt skrivs hela tiden en stämning fram där allt är normalt och samtidigt onormalt på ett sätt som jag tycker fångar det Beck beskriver väl.

Jag tänker också på Metoo, ett fenomen och en rörelse som är så stor att det är svårt att ta in och bearbeta. Även här upplever jag mig som delad i tu. Det är ett sånt mörker att ta in allt som människor drabbats och utsatts för, samtidigt som det är hoppfullt att detta kan ske nu. Beck skriver i sin skiss över vår samtid och möjliga framtid att kvinnans roll och familjen som institution kommer att falla och att det kan spela ut enligt några alternativa vägar som han förutspår. Jag har inte hunnit fördjupa mig i dessa alternativ men jag är säker på att Metoo tippar hans framtidsspaning mot ett av dessa alternativ.

För mig personligen har jag förändrat min syn på mina erfarenheter vartefter jag läst alla berättelser som strömmat fram i Metoo. Jag har hela tiden gått och tänkt att jag varit klumpig som försatt mig i utsatta situationer och att jag borde vetat bättre och undvikit dessa. Men det är ju inte jag, eller situationerna. Det är en struktur med ett systematiserat mönster. En av mina största ah-ha upplevelser kring hur sexism fungerar fick jag under säsong ett av tv-serien Outlander. I ett avsnitt skildras en våldtäkt, från kvinnans perspektiv. Det var helt jävla outhärdligt att se. Men, det var också befriande. Berättelsen handlade inte längre om den som våldför sig, utan om den som blir utsatt. Ett perspektiv av motstånd.

Guy Standing gav begreppet prekariatet genomslag. Ett begreppet som syftar till att beskriva en samhällsklass som ännu inte finns, men finns. Det stämmer väl i Becks sätt att se på världen med samtidiga motsatspar. Prekariatet kännetecknas av en total avsaknad av rättigheter på arbetsmarknaden, svårigheter att hitta en yrkesidentitet och framför allt annat, oförmågan att organisera sig på grund av livssituationens villkor och gruppens disparata medlemmar. Den prekära arbetssituationen har, som jag ser det, ett klart förklaringsvärde i relation till Metoo. Utsatthet gör det svårare att stå upp för sig själv och sina rättigheter. Beck menade att civilisationens nuvarande tillstånd också ger nya förutsättningar för vad som är politiskt legitimt och inte. I sig en hoppfull slutsats tycker jag. Även om de här böckerna och idéerna kan ge mig en tillfällig känsla av tillförsikt är min huvudsakliga känsla just nu så som jag föreställer mig att det skulle vara att snurra runt i en lotto-tombola. Jag gör mitt bästa för att hitta ut. 

Följande litteratur nämns i det här inlägget, läs och se dem alla.

  • Risksamhället, På väg mot en annan modernitet. Ulrich Beck 1986.
  • Prekariatet, den nya farliga klassen. Guy Standing 2011.
  • Höstsol. Lars Wilderäng 2017.
  • Outlander 2014.
     
Posted in Demokrati, Lärarstudent, Litteratur | Tagged , | Comments Off on Risksamhället, prekariatet och #metoo

Om John Green och Förr eller senare exploderar jag

När jag har kommit halvvägs in i Förr eller senare exploderar jag gissar jag hur den kommer att sluta. Men jag kan nästan vara säker på att mina gissningar kommer att vara fel. Det är en av grejerna med Green. Hans böcker innehåller vissa drag av oförutsägbarhet. Den här oförutsägbarheten är också en sak jag verkligen uppskattar med Green eftersom det känns som han vidgar perspektivet av vad som är möjligt och tillåtet.

Ett annat drag som jag uppskattar hos Green är att han är så intertextuell. Hans berättelser är fyllda av referenser till andra berättelser. Mina känslor inför dessa referenser är dock tudelade, som jag skrev så gillar jag att han med referenser ger sina egna berättelser ett större djup. Men en annan sida av referenserna är att de också kan uppfattas som pedagogiska och elitistiska. Det krävs en del intresse och kunskap om litteratur för att förstå och tolka de referenser som Green gör. Vilket blir både uppfostrande och kanske exkluderande för den mindre vana läsaren. Samtidigt så är detta verkligen ett genomgående tema i alla berättelser jag läst av Green (Efter Alaska, Katherine-teorin, Pappersstäder, och Förr eller senare exploderar jag) uppviglingen till läsande.

Ett annat tema som löper genom alla Greens berättelser är ungdomsrelationen mellan unga tjejer och killar. Greens sätt att utforska det här mötet ifrån olika perspektiv tror jag kan vara en anledning till att hans böcker uppskattas så mycket av lärare. Hans böcker får nästan läroboksdrag eller undervisningsdrag när han ömsom avdramatiserar ömsom låter karaktärer växa från objekt till subjekt.

Jag har uppfattat det som att just The Fault in Our Stars, Förr eller senare exploderar jag, var boken som verkligen gav Green det stora genomslaget även om han fått en del priser även för de böcker han släppte innan den. Under hela tiden jag läst den här har jag haft en pågående diskussion mellan två olika ståndpunkter i huvudet, är det här en bok för undervisning eller inte? Å ena sidan tycker jag att den är väl svår. Utan att avslöja för mycket kanske det bäst förklaras med att den är ganska postmodern. Samtidigt gillade jag själv Sofies värld när jag var mindre och det är också en ganska svår bok. Å andra sidan då, är det en väldigt välskriven bok med många trådar att undersöka och utveckla, om man vill. Framförallt tänker jag på att det är viktigt att försöka skilja på böcker man själv gillar och böcker som har kvaliteteter som passar en undervisningssituation.

Personligen tror jag ändå att jag gillar Pappersstäder mest av Greens böcker. Men om jag ska gissa på litteratur från 2000-talet som kommer att bli kanoniserad framgent så faller nog min gissning på Förr eller senare exploderar jag.

Posted in Skönlitteratur, ungdomslitteratur | Tagged , , | Comments Off on Om John Green och Förr eller senare exploderar jag

När har jag läst ut Snow Crash?

Att läsa ut en bok.  Jag har funderat en del över det uttrycket eftersom jag tycker att det signalerar att jag skulle vara klar med boken. Det är sällan så att jag känner mig klar med en bok när jag läst ut den. För mig är läsandet mer av en relation till en berättelse och bok, som ofta börjar innan jag börjar läsa, och fortgår långt efter. En del böcker blir jag intresserad av enbart utifrån titel eller omslag. Andra kommer in i mitt liv via en snabb blick på TV:n, en kompis, en kurs, en sökning eller en genom en annan bok. Jag älskar att låta slumpen och kaos styra vilka böcker jag kommer i kontakt med. Jag vill på något sätt inte göra läsande till ännu en sak att ta kontroll över.

Idag har jag läst ut Snow Crash av Neal Stephenson, egentligen vet jag att jag ofta ångrar mig när jag skriver texter om böcker precis i anslutning till att jag läser ut dem. När jag väl har läst ut böcker har jag sällan läst slut dem. Men det är lite av ett moment 22, eftersom jag också får en möjlighet att reflektera över det jag läst genom att skriva och på så vis kommer närmare en känsla av att ha läst slut boken som jag skriver om.

Snow Crash är tjugofem år gammal och har precis blivit upplockad av något av det stora TV-streaming tjänsterna för en filmatisering. Jag undrar lite hur det ska gå till eftersom Snow Crash definitivt inte är den lågmälda lilla svarta i garderoben utan snarare haute couture som man funderar över när i hela fridens namn man ska få tillfälle att ta på sig. Den är spektakulär med en intrig som blandar historia, lingvistik, religion, antropologi och systemvetenskap. Lyckas filmateringeringen blir den spännande att se enbart för att se hur miljöerna har återskapats.

Att läsa Snow Crash är att få ta del av en bitvis dystopisk, bitvis redan realiserad framtidsspaning. En bit in kände jag att jag ledsnade lite då både innehåll och stil är relativt svårforcerad. Vilket gjorde att jag noterade våld- och sexismdelarna i boken mera. Jag hade ändå blivit tillräckligt indragen i berättelsen för att vilja veta hur den slutade och tycker att avlutningen ändå var spännande. Boken har nu på inget vis tagit slut för mig, i takt med att mitt liv går vidare kommer jag att tänka på den här berättelsen när jag läser andra böcker, när jag läser nyheter eller träffar vänner. Det ska bli spännande att upptäcka hur min tolkning kommer att skifta med tiden.

Snow Crash är den andra boken av Neal Stephenson jag läser, om du vill se vad jag skrev om den första finns den texten här.

Posted in Litteratur, science fiction | Tagged , | Comments Off on När har jag läst ut Snow Crash?

Söndag i september och disciplin

Det lukar broccoli i hela hemmet. Broccoli som jag aldrig åt. Jag kom hem, tänkte att jag skulle vara duktig och göra en hel lagad måltid till lunch. Innan broccolin var klar insåg jag att jag inte alls var sugen på broccoli och sjukt hungrig. Får snilleblixten att äta broccolin till middag istället och tar en skål med yoghurt. Öppnar ett fönster för att vädra ut doften lite grann, höstsolen ler tillbaka.

Det är en av de där höstdagarna när luften är klar och hög och himlen pastellblå. Jag behöver skriva på tentan som jag håller på med ljust nu. Men i huvudet snurrar idéer om bilder på rönnbär i motljus och gula björklöv i vattenpölar. Den här dagen behöver gå sitt sakta mak mot kväll utan mig. Eller med mig vid tangentbordet. Visst kan jag planera om, ändra mig i farten som med lunchen. Med en deadline vid horisonten vet jag med mig att jag kommer gräma mig för ett sånt beslut om några dagar. Jag sätter mig bekvämt och sätter igång.

Posted in Novell | Tagged | Comments Off on Söndag i september och disciplin

Virginia Woolfs och ett nederlag

Jag hade tänkt skriva att jag ger upp nu. Jag har tagit mig igenom fem av sex kapitel av Virginia Woolfs bok Orlando. Läsandet eller bärandet av boken till olika platser där jag mestadels inte läst har pågått i ett halvår ungefär. I början kämpade jag lite och tänkte att jag skulle förstå mer ju mer jag läste. Men min frustration har bara växt. Så nu till slut hade jag tänkt plocka undan boken och erkänna mitt nederlag. För att se vad det är jag faktiskt lägger undan ville jag först läsa en recension. Kulturbloggen har skrivit ganska utförligt om vad boken handlar om. Det sista kapitlet, som jag inte läst, verkar spännande utifrån deras korta beskrivning. Boken får ligga kvar på sängbordet ett tag till.

Posted in klassiker, Litteratur, Skönlitteratur | Tagged | Comments Off on Virginia Woolfs och ett nederlag

Digitalisering av nationella prov och elevens bästa

De nationella proven ska digitaliseras. Tre motiv till detta enligt Skolvärlden är att ”motverka fusk, underlätta rättning och höja rättssäkerheten”. Med tanke på att andra länder, som Norge exempelvis, kommit längre med sin digitalisering gissar jag att det allmänt också kan anses tidsenligt och modernt med digitala nationella prov.

För att ge lite perspektiv, elevperspektiv, på vad detta kan innebära tänkte jag jämföra hur det fungerar idag, och hur det potentiellt sett kommer att bli med digitala nationella prov. Jag kommer att börja med att använda två kända personer som hypotetiska exempel. Ta vår nuvarande statsminister, Stefan Löfven, och författaren Camilla Läckberg, två olika typer av kändisar som båda skrivit sina nationella prov på papper. Om du eller jag hypotetiskt skulle vilja ta del av alla nationella prov som dessa två har skrivit, är det fullt möjligt att göra det idag. Vi behöver ta reda på samtliga skolor som de gick i, åka dit, begära ut proven, och hoppas att proven finns kvar i skolornas respektive arkiv. Efter det kan vi sätta oss och läsa vad Löfven och Läckberg skrev om i sina uppsatser det sista året på gymnasiet exempelvis. Som jag skrev är både Löfven och Läckberg exempel – jag vet inte vilka prov de skrivit och inte skrivit men jag hoppas ni förstår vad jag försöker förmedla. En dedikerad privatperson eller journalist skulle idag kunna gräva fram vad vem som helst skrivit på ett nationellt prov.

Provsvar knutna till de nationella proven blir idag klassade som allmän handling på kommunala skolor, på privata skolor blir de inte det. Om ett par år när samtliga prov digitaliserats, alltså prov från årskurs 3 i grundskolan till årskurs 3 i gymnasiet, tio år av prov, hur kommer utlämning av en enskild persons provuppgifter att gå till då? Det finns två skäl till att jag ställer mig den här frågan. När proven digitaliseras antar jag att det samtidigt betyder att administrationen centraliseras. Vidare antar jag att det kommer att finnas ett centralt IT-system för genomförande av nationella prov och att samma system även kommer att stå för insamlingen av elevsvar. Utifrån hur det fungerar idag med allmän handling skulle det betyda att provsvaren inte längre inkommer till enskilda kommuner som allmän handling på papper utan istället inkommer till den organisation som administrerar IT-systemet för genomförande av de nationella proven. Detta förstår jag som att exempelvis Skolverket eller de universitet som utvecklar proven skulle kunna ha samtliga elevsvar digitala inkomna som en allmän handling framgent. Vilket då för att sammanfatta skulle göra att det blir mycket enklare att få fatt på en elevs provsvar från hela hennes skolgång.

Vi föreställer oss att tiden går, om elva år från idag går de första årskullarna med elever som har skrivit samtliga sina nationella prov digitalt ut skolan. Hypotetiskt föreställer vi oss att en ny ung författare slår igenom, Love Stefano, samtidigt som Sverige får en ny statsminister Lisa Kalmström.  Alla Love och Lisas prov från hela deras skolgång finns digitalt arkiverade hos en aktör, kanske Skolverket. Om jag nu i framtiden skulle vilja läsa Love eller Lisas provsvar kan det vara bra att ha lite koll, eller påminnas om hur de nationella proven i kanske framförallt svenska och engelska är upplagda. För att ge så många elever som möjligt goda chanser att komma på uppslag till texter i dessa ämnen brukar ämnena som eleverna förväntas skriva om vara ganska breda, samtidigt som de ofta finns en ansats till något relevant, viktigt och kanske lite utmanande. Dessa förutsättningar ger sammantaget bättre texter samtidigt som en del texter blir mer eller mindre utelämnande för eleven som skrivit den.

Vi går tillbaka till våra nya framtida kändisar, Love och Lisa. Om lagstiftningen skulle se exakt likadan ut som den gör idag – skulle jag kunna höra av mig till Skolverket och be att få alla Love och Lisas digitala prov utlämnade till mig. Givet teknikens möjligheter skulle förfarandet kunna ta någon minut allt som allt. För elevernas lärande skulle detta eventuellt kunna vara en fördel. Lärare som vill få en bild av en elevs utveckling över tid i ett ämne borde kunna undersöka elevens tidigare resultat. Om tid finns skulle det kunna bli lite enklare för en lärare (och eleven själv) att följa elevens progression i ett ämne och även anpassa undervisning därefter.

Sett ur ett samhällsperspektiv undrar jag över fördelar och nackdelar med att Lova och Lisas hela provhistorik skulle bli mera möjlig för vem som helst att läsa.  Vilka fördelar och nackdelar finns med att provhistorik från våra politiker, kändisar, grannar, ex, barn, vänner, ovänner och journalister blir tillgängliga på ett helt annat sätt? Och hur skulle de påverka ditt förhållningssätt som elev till ett nationellt prov i svenska om du visste att det du skrev snart har möjlighet att med några klick bli tillgängligt för allmänheten?

Självklart ska proven digitaliseras, för skolan som organisation och institution kommer detta med många fördelar, som även gagnar den enskilda eleven. Det finns säkert flera personer som sitter och tittar på hur frågan om digitala provsvar och allmän handling borde hanteras framåt. Det hade varit intressant att få ta del av den diskussionen och se vilka fördelar och nackdelar som kan finnas.

Posted in Prov och bedömning, teknik | Tagged , | Comments Off on Digitalisering av nationella prov och elevens bästa