Dark Orbit av Carolyn Ives Gilman

Man gillar det man förstår och man ogillar ofta det man inte förstår. Ett svepande påstående men också något jag tror förklarar varför en del människor ställer sig helt främmande till att läsa science fiction. Jag har läst Dark Orbit av Carolyn Ives Gilman en berättelse som innehåller många kvalitéer som utmärker science fiction. Boken blir därav en god utgångspunkt för att förklara vad jag ser som några av denna genres förtjänster.

En kontrafaktisk framtid

Det finns tre tydliga karaktärsdrag för Science fiction i Dark Orbit, en berättelse som börjar på planeten Capella Two och slutar på planeten Iris. Jag sträckläser första halvan av boken på en dag. Sen förändras berättelsen och jag läser något kapitel, några sidor om dagen. Det krävs stark koncentration för att hänga med i växlingarna mellan vad jag antar är något så när vetenskapligt anknutet spekulerande och fantastiska utsvävningar. Just detta spekulerande är det första karaktärsdraget för science fiction, en sorts kontrafaktiska resonemang om framtiden. Vad händer om nästa steg i den vetenskapliga utvecklingen av fenomen x ser ut så här, och samtidigt, vad betyder det för utvecklingen i samma samhälle. I anslutning till att det spekuleras i framtiden finns möjligheter att också gestalta etiska dilemman. I Dark Orbit är ett av dessa dilemman kulturers värde respektive utveckling som aktualiseras genom upptäckten av ett främmande liv på planeten Iris.

Nya perspektiv

Det som jag personligen kanske uppskattar allra mest är vad dessa spekulationer och kulturgestaltningar bidrar med tillsammans. Genom att främmandegöra nutiden och skicka mig som läsare framåt i tiden för att få se människan, vår organisering och våra förgivettaganden från ett annat perspektiv uppstår en möjlighet att lösgöra mig, om än så lite, från mina egna föreställningar om mig själv och min värld. Både Gilmans beskrivning av det främmande livet på planeten Iris, och hennes beskrivning av det mänskliga genom den främmande kulturens ögon är exempel på betraktelser och tankar jag aldrig tidigare tänkt eller mött. Följaktligen får jag en möjlighet att reflektera över mig själv och min omgivning med större frihet än vad jag tidigare haft.

Att hitta läsning

Detta är hur jag förstår Dark Orbit och några axplock av vad Science fiction kan vara, tillika några anledningar till att jag gillar boken och genren. Gillar är i sammanhanget ett svagt ord med tanke på att Dark Orbit är den bästa bok jag läst det här året! Jag hittade till den genom listorna av verk som var nominerade till både Nebula och Hugo Awards 2015, två framstående science fiction priser. Eftersom jag ändå läser så lite science fiction och har dålig koll på vad som är bra och dåliga författare eller hissade och dissade verk är dessa nomineringslistor och prislistor en tacksam genväg till böcker som några bedömt har kvalitéer. För den som är intresserad finns ett utdrag ur första kapitlet att läsa här.

Mitt försök att förstå begreppet bildning

I mitt försök att förstå vad bildning handlar om och vad som är skillnaden mellan bildning och kunskap bad jag om lite tips på Twitter på vad som finns att läsa i ämnet. Jag har samlat tipsen jag fick nedan för alla som vill att ta del av. 

Böcker

Tidningsartiklar och radioprogram

Vetenskapliga artiklar

 

Sverigebilden och den nya tjänstepersonen

Framtidsinstitutet arrangerade idag ett seminarium om Sverigebilden. Ett av framförandena var intressant ur ett statsvetenskapligt perspektiv då det dels redogjorde för samhälleliga förändringar under 1900-talet och dels redogjorde för specifika konsekvenser av dessa för personer anställda inom offentlig sektor. Framförallt låg fokus på hur dessa förändringar och konsekvenser i sin tur påverkat yttrandefrihetskulturen i Sverige.

Teori som presenterades
Två fenomen har tillsammans lett till en förändring av hur offentlig sektor organiseras i samhället. Det första fenomenet är postmodernismen som lett till att en del vedertagna sanningar granskats och kritiserats på ett konstruktivt sätt. Men det postmoderna tankegodset har också lett till relativisering av fakta och sanning. Det andra fenomenet är nyliberalismen som gett ett ”marknadssamhälle” där alla sociala relationer mellan stat och medborgare blivit en marknad. Postmodernismen och nyliberalismen har tillsammans lett till en förflyttning inom offentlig sektor. Samtidigt som offentlig sektor som system har förändras har också förutsättningar för tjänstepersoner som verkar i samma system förändrats. Tjänstepersoner som arbetade inom sektorn var förr demokratins väktare. Idag har tjänstepersonens roll förändrats till att även innefatta värnande av myndigheten och även Sveriges varumärke. Ett personligt exempel som jag själv tänker på  är hur villkoren och förväntningarna på en lärare gissningsvis förändrats över tid, särskilt sedan införandet av det fria skolvalet.

Analys som presenterades
Effekten av dessa två rörelser blir bland annat att bilden eller uppfattningen om ett varumärke, en myndighet eller en stat blir viktigare än verkligheten. Det finns också nära kopplingar mellan samma bilder och ekonomiska förehavanden.

Konsekvensen av detta blir i sin tur en erodering av yttrandefrihetskulturen som funnits i Sverige. Eftersom viken av bilden/varumärket/uppfattningen ger nya förväntningar på bland annat tjänstepersoner. Dessa förväntas verka för att upprätthålla en fördelaktig bild av den instans som hen arbetar för.

Arbetet med bilden av myndigheten eller Sverigebilden leder till att det offentliga samtalet likriktas. Kritiska röster blir oönskade och möts retoriskt framförallt på två sätt:

  1. Ad hominem-argument. Parten undviker att bemöta argument med argument. Parten smutskastar personen som kommer med kritik framför att bemöta argumenten.
  2. Associationism. Parten som framför kritik smutskastas genom association istället för att hens argument bemöts.

Kritik som fördes fram mot teori och analys
Framförallt kom kritik från historiker som undrade om detta verkligen var något nytt? Har inte bilden av Sverige alltid varit debatterad? Några exempel som fördes fram var händelser under 1930-talet. Exempelvis genomfördes tydligen den första gallupundersökningen 1936, som undersökte bilden av Sverige utomlands. Ungefär samtidigt var också ett antal utländska journalister i Sverige för att se hur samhället här organiserats. Väl i sina hemländer skrev journalisterna rosenrött om Sveriges förträfflighet.

Mina egna tankar
En sak som inte kom upp under seminariet var hur teknisk utveckling förändrat villkoren för demokrati, kommunikation, och samverkan mellan medborgare och stat. Myndighetspersoner och privatpersoner har kanske alltid talat om myndigheterna där de arbetat och Sverige som land. Men om vi ser till möjligheten för en enskild individ att försöka göra sin röst hörd har den förändrats enormt under de senaste tvåhundra åren. Vi har gått ifrån att bara en liten samhällselit kunde läsa och skriva till att alla kan skriva ner sina tankar och åsikter och potentiellt nå ut till miljoner människor både i Sverige och andra länder.

Den tekniska utvecklingen har också lett till att vi har tid och möjlighet till att uttrycka oss i sociala medier, eller ta kontakt med andra via tekniska verktyg, under både fritid som arbetstid. Går vi tillbaka ett par år i tiden såg uttrycksmöjligheterna annorlunda ut. Jag ser framförallt hur postmodernism, nyliberalism, teknisk infrastruktur, social medier och dess tillgänglighet samverkat för att ge både motiv och möjlighet för den enskilde privatpersonen och myndighetspersonen att bli aktörer på den arena där exempelvis bilden av Sverige eller bilden av en myndighet diskuteras och därmed förhandlas.

Framförandet var av Universitetslektor Jens Sörensen – Göteborgs universitet

 

Den motvilliga läsaren

Efter ett tips från någon på Twitter har jag läst Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari. I en del recensioner har den beskrivits som komiskt, tror inte jag skrattat en gång. Kanske säger det mer om min humor än något annat.

Jag brukar jämföra min egen läsning och förståelse av böcker med både recensioner och bokbloggsinlägg. När det gäller Bakhiaris bok fann jag ovanligt lite jag kände igen eller höll med om i andras texter om boken. Berättelsen om Bahar och hennes familj och bekantskapskrets får mig i första hand att tänka på ’barnfilmer’ från Disney. Inte för att berättelsen är barnslig utan för att jag uppfattar det som att berättelsen har två målgrupper. Barnfilmer betyder ofta två olika saker för barn respektive vuxna. I Bakhiaris bok får jag intrycket av att hon skriver boken hon själv skulle velat läsa när hon var yngre. Kanske är det fräckt av mig att göra den tolkningen, men den är också en ledtråd till vad jag uppfattar som berättelsens sensmoral – att Bahar, bokens huvudperson borde se sina närmaste med andra eller nya ögon. Den andra tänkta läsaren tolkar jag som mig själv, en person född och uppvuxen i Sverige. Eftersom jag tolkat det som att boken har dubbla målgrupper förstår jag det som att den också har en andra sensmoral – att också jag borde se på människor i min omgivning med andra eller nya ögon.

Samtidigt som jag läste Kalla det vad fan du vill hade jag möjlighet att lyssna till gymnasieettor som höll tal, en del röster från dessa tal har ekat i boken. Bland annat känslan av skuld inför föräldrar som offrat mycket eller nästan allt för att ge sina barn bättre möjligheter i livet än vad föräldrarna själva haft. Känslan av skuld inför detta var en ny insikt för mig.

Som jag sa redan i inledningen har jag inte skrattat eller haft en särskilt stor läsupplevelse av att läsa den här boken. Jag är ändå glad att jag läst ut den. Jag läser en hel del böcker utifrån samma omständigheter som Bakhtiari. Någonstans nämner någon en bok i ett sammanhang och jag lägger den på läslistan eller så ber jag om boktips och läser de första tipset jag får. Det kan kanske låta lite märkligt att jag frivilligt läser böcker som jag inte väljer själv, som jag inte gillar så värst mycket. Själv tycker jag att det finns ganska många argument för att tillämpa just den här metoden i val av läsning ibland, dock inte alltid.

Min favoritgenre när det gäller böcker är science-fiction, kanske även fantasy. Varför inte bara läsa det? Det är inte så att jag tror att jag skulle bli en dålig människa av att enbart läsa dessa genrer. Apropå myten om den goda boken som ger goda människor. Däremot upplever, med betoning på upplever, jag att mitt liv blir bättre när jag läser utanför min favorit- och bekvämlighetszon. Jag får tillfälle att se skönhet, värde och perspektiv som annars skulle gå mig helt förbi. Vilket också gör att jag kan se på science-fiction och fantasy-litteratur med andra, vassare ögon. Jag kan mer precist och underbyggt faktiskt säga vad det är som är grejen med de fantastiska genrerna. Sen finns det också något värdefullt i att kunna ta del av litteratur som är viktig för andra – jag vill förstå och se andra människor och deras världar.

Rikskonferensen för samhällskunskapslärare 2017

Rikskonferensen för samhällskunskapslärare 2017 är över och jag försöker samla mina intryck. Konferensens talare gav olika perspektiv på samhällskunskapsämnet, utifrån olika nivåer, från utbildningsideologi till den enskilda övningen. Med lite hjälp från Malin Tvärånas tweets från konferensen sammanfattar och reflekterar jag här över innehållet.

Hans Albin Larsson inledde med att tala om hur olika syn på kunskap och utbildning tillsammans med olika förutsättningar i samhället givit några olika riktningar eller formeringar inom det svenska skolsystemet. Några som satt i publiken tänkte genast på Jonas Linderoths bok när de lyssnade på Larsson. Själv tänkte jag på en universitetskurs i utbildningens historia och specifikt den här boken. Några saker om samhällskunskapsämnet kände jag inte till sedan tidigare, som att ämnet tillkom som skolämne 1920 i samband med den allmänna rösträtten. Skulle alla rösta behövde också alla kunskap om vad de röstade om.

Utbildningsideologier

Larsson gick sedan vidare med att tala om olika idéer och övertygelser som präglat det svenska utbildningssystemet. Under 1900-talets början var framförallt den klassiska bildningstanken idealet. Under 1960-talet kom det som Larsson kallar progressivismen att växa. Skolan skulle ha en reformerande kraft som förändrade samhället genom att först förändra barnen. Ett nytt stråk dyker sen upp som Larsson kallar encyclopedism. Den är något av en syntes av tidigare idéer och övertygelser, en omvandling av den klassiska bildningstanken till en ämnesfokuserad undervisningsideologi. På 90-talet kommer vad Larsson kallar kameralism in som riktning inom det svenska utbildningssystemet. Jag tolkade kameralism som ett annat ord för New Public Management (NPM). Inom denna riktning råder fokus på kostnadseffektivitet, självstudier och temaarbeten. När jag lyssnade på Larssons redogörelse för de strömningar som påverkat det svenska utbildningsystemet reflekterade jag över att dessa strömmingar också finns i de olika sätten att göra svenskämnet till ett ämne.

Samhällskunskap 1,2 och 3

Krister Brolin talade om att utveckla elevers vetenskaplighet över ett treårsperspektiv. Eftersom jag själv just nu kämpar med att pendla mellan övning, lektion, område och kurs var det intressant med ett än vidare perspektiv på samhällskunskapsämnets organisering. Daniel West talade om att använda teorier och modeller i undervisning. Detta var kanske det som det blev mest diskussion om efter föredraget. Hur mycket modeller ska man använda? Vilka modeller ska man använda? När hjälper modeller eleverna? Kan modeller också stjälpa eleverna? Jag satt framförallt och funderade över om teorier och modeller i samhällskunskapsundervisning ligger nära en genrepedagogisk ingång till samhällskunskapen. Modeller ger en förankring i det statsvetenskapliga fältet, samtidigt som övningar baserat på modeller ligger nära att ge elever exempel att härma.

Samhällskunskapens innehåll

Peter Hållander, Sara Carlberg och Sofie Wahlström pratade alla om hur de gör ett specifikt ämnesstoff till undervisning. Av Carlbergs presentation lärde jag mig att samhällskunskapsämnet verkligen hela tiden är i förändring, och kanske särskilt media- och källkritikinnehållet. Carlberg berättade hur hon varje år förändrar sin undervisning dels efter teknik och samhällsvillkor och dels efter utfall och effekt hos eleverna i tidigare genomförd undervisning. Min slutsats efter Wahlströms presentation om undervisning om extremism ligger nära min slutsats efter Carlberg – det krävs färsk kunskap för att kunna lyfta ett ämne som extremism. En annan sak som blev tydlig av att lyssna på både Carlberg och Wahlström är värdet av att som lärare använda sig av de resurser som erbjuds via andra statliga institutioner, som exempelvis Brottsförebyggande Rådet eller Statens medieråd. När jag lyssnade på Hållander tänkte jag på två saker. Hållander var den som tydligast på hela dagen genom upprepade exempel visade hur han i sin undervisning  pendlar mellan elevernas egen erfarenhet och ämnesstoffet. Kanske även hur undervisningen hela tiden pendlar mellan det konkreta och det abstrakta. Den här praktiken behöver jag själv utveckla mycket mer.

Samhällskunskapsläraren

Joakim Öberg talade om sin forskning om erfarna samhällskunskapslärare och Mikael Bruérs framförande handlade om digitala verktyg som resurs i samhällskunskapsundervisningen. Båda dessa föreläsningar pekade helt eller delvis på läraren och lärarens kompetens utöver det ämnesspecifika. Öberg berörde hur olika lärare har något skilda förhållningssätt till ramfaktorer så som styrdokument. Bruérs presentation gav med all tydlighet insikter i hur olika lärare, föräldrar och elever har olika förhållningsätt till digitala verktyg. Personligen fick jag väldigt dubbla känslor av båda dessa presentationer. Jag blev lite matt av det motstånd som finns mot bland annat nya verktyg men också väldigt inspirerad av det driv och den framåtanda som Bruérs föreläsning förmedlade. Själv kommer jag försöka pröva att hålla en lektion där eleverna samarbetar med hjälp av Padlet. Får återkomma med hur det går.

Sammanfattningsvis tycker jag de olika talarnas något skilda infallsvinklar och perspektiv gav en innehållsrik och värdefull helhet. Jag har svårt att komma på något annat tillfälle där jag haft tillfälle att lära mig så mycket om samhällskunskapsundervisnings som denna dag!

Porschen jag inte ville ha

Öppnar ett brev. Röda siffror och många nollor. Dagen efter var vi var hos vänner, alla hade tenniströja men inte han. Samma kväll åkte vi till närmaste affär. Han ville ha nya kläder, tenniströjor, som passade in. Då var ett av många tillfällen som jag borde lämnat honom. Det gjorde jag inte.

En gång kraschade vi på en ICA-parkering. Han körde så fort och vårdslöst. När vi handlat och skulle åka hem bad jag honom sakta ner, ta det lugnt när jag var med. Hans röst blev hög och händerna for. Jag litade inte på honom och jag skulle inte säga något för allt gick ju bra och så fort körde han inte och många andra körde så fort och jag skulle sluta vara så harig och jag skulle inte kritisera honom och jag åkte ju med när andra körde fort. När jag minns den där parkeringen. Den där svarta bilen. Det där samtalet har jag svårt att se mig själv. Fanns jag? Kör själv då, sa han. Jag vågade inte. Idag är det så konstigt. Vi satt till slut tysta och stilla i bilen på parkeringen och jag kände att det nog inte var så bra. 

Så här i efterhand funderar jag på när jag bestämde mig. Det finns nog inte en tidpunkt, däremot finns tillfället när jag sa det. Jag sa det eftersom när han hämtade mig i den nya röda porschen, som han köpt utan att fråga mig, efter att jag upptäckt kreditkortsskulden, så regnade det. Det kändes så filmiskt. Ni vet, det regnar alltid i filmer när det händer något sorgligt och någon ska gråta.

När vi kom hem sa jag det. Dagen efter krockade han med porschen. Jag hade gått sönder för länge sen.

En undersökning av syntaxens betydelse i uppgiftsformuleringar

Syntax och validitet är kanske inte de vanligaste orden att kombinera i en mening. Men tänk om den kombinationen är både relevant och viktig. Tänk om validitet i prov för elever som läser svenska som andraspråk 1 påverkas av placeringen av satsadverbial i en uppgiftsformulering. Ungefär så började mina funderingar inför mitt examensarbete. Detta ledde till att jag studerade uppgiftsformuleringar i läsförståelsedelen i det nationella provet i svenska som andraspråk 1 från 2015.

Frågan jag ställde lyder som följer:

Hur förhåller sig återkommande syntaktiska mönster i uppgiftstexter till förmågan att lösa uppgifter korrekt hos andraspråkselever som gör läsförståelseprov?

För att kunna svara på frågan använde jag en signifikansanalys som urvalsmetod i valet av uppgifter att analysera. Med en signifikansanalys som urvalsmetod vid val av material undersökte jag om det föreligger en signifikant avvikelse i svarsförmåga för elever som läser svenska som andraspråk 1 jämfört med elever som läser svenska 1 i läsförståelsedelens uppgifter. Om det föreligger stor statistisk signifikans i en uppgift är det en indikation på en avvikelse i svarsförmåga som med låg sannolikhet kan förklaras av slump. Avvikelse i en uppgift visar att något påverkat svarsförmågan hos elever som läser svenska som andraspråk 1 mer än elever som läser svenska 1. Mindre signifikans betyder att förhållandet mellan svarsförmågan hos elever som läser svenska 1 och elever som läser svenska som andraspråk 1 ligger närmare det förväntade, givet båda elevgruppernas prestationer på provdelen i sin helhet. Studien bygger på antagandet att syntaktiska aspekter av uppgifterna skulle kunna vara en variabel som påverkar svarsförmågan hos elever som läser svenska som andraspråk 1.

Utifrån signifikansanalysens resultat valde jag sedan de fem uppgifter med störst respektive lägst signifikans att analysera med hjälp av satsanalys. Innan jag presenterar sammanfattningen av studiens resultat tänkte jag först bjuda på en kort repetition av några grammatiska begrepp som rör språkhandlingar och satser.  Huvudsatser kategoriseras typiskt utifrån sin betydelse, som är knuten till språkhandlingen de förmedlar (SAG 4:680–683). Jag presenterar här ett urval av huvudsatstyper, som är av relevans för studien. Deklarativa huvudsatser uttrycker påståenden. Det som särskiljer påståendet från andra språkhandlingar är att påståendet typiskt antas vara sant (SAG 4:687–88). Interrogativa huvudsatser uttrycker frågor. Interrogativa huvudsatser delas vidare in i ytterligare underkategorier, rogativa och kvesitiva huvudsatser. Den rogativa huvudsatsen uttrycker en fråga, utan att använda ett frågeord som varför, hur eller vem och inleds därför med det finita verbet (SAG 4:731). Kvesitiva huvudsatser uttrycker en fråga som inleds av ett interrogativt led, ett frågeord i form av ett pronomen eller adverb (SAG 4:734). Den direktiva huvudsatsen uttrycker uppmaningar. En språkahandling som innebär ett försök av den som talar eller skriver att framkalla det förhållningssätt som satsen beskriver (SAG 4:705–707).

Sammanfattning av resultatet
Satsanalysen av de tio uppgifter som analyserades efter urvalet med hjälp av signifikansanalysen gav några intressanta resultat. En kort sammanfattning av dessa följer. Uppgifterna med störst signifikans är mindre i omfattning både vad avser antal huvudsatser och bisatser. De saknar också en deklarativ huvudsats. På vardagsspråk kan man säga att svenska som andraspråkselever verkar ha haft relativt svårt att lösa uppgifter med korta instruktioner. Ett annat resultat av analysen riktar fokus på förekomsten av satsadverbial i uppgifterna.  Min analys visar att en prepositionsfras som inleds med enligt placerad i huvudsatsens slutfält återfinns i fyra av de fem uppgifterna som uppvisade störst signifikans. I uppgift 20 finns prepositionsfrasen enligt texten. Den fungerar som ett modalt satsadverbial med hänvisande funktion. Se exempel på konstruktion i uppgift 20 nedan:

Uppgift 20. Varför kan vissa studerande räknas med i statistiken över arbetslösa, enligt texten?

En tredje observation i uppgifterna med störst signifikans handlar om kongruens mellan språkhandling och satstyp. Min analys av uppgifterna visar att ett inbäddat presupponerade påstående i en kvesitiv huvudsats finns i tre av fem uppgifter med stor signifikans. Med andra ord kan man säga att uppgiften påstår och frågar något samtidigt. Se uppgift 20 igen som exempel.

Min tolkning av studiens resultat som rör uppgiftstexter är att det finns ett kausalt samband mellan samtliga observationer i uppgifterna med störst signifikans. Eftersom uppgifterna saknar en deklarativ huvudsats tas prepositionsfrasen som inleds med enligt i bruk för att åstadkomma inbäddningen av det presupponerade sakförhållandet i den kvesitiva huvudsatsen. De kortare uppgiftstexterna och de observationer som finns i dessa kan framförallt förstås som en helhet. Tillsammans pekar dessa språkelement på perspektiv och relationen mellan läsare, uppgiftstext och text. Det presupponerade sakförhållande pekar på att uppgiftstexten antas vara sann, samtidigt som det hänvisande modala satsadverbialet förstärker betydelsen i påståendet genom att hänvisa till att antagandet gäller eller är sant ur textens perspektiv.

Normativa slutsatser
Det finns många aspekter utöver syntaxen som skulle kunnat påverka elevernas förmåga att lösa uppgifterna korrekt. Om jag antar att det ändå finns viss relevans i de tentativa slutsatser som studien gav, går dessa att omsätta till några normativa slutsatser. Var inte rädd för att formulera uppgifter som är lite längre. Om du vill att eleverna ska förhålla sig till olika källor och påståenden i en uppgift, skriv ut dessa påståenden i egna meningar.  Fundera över användningen av enligt, och fundera över placeringen av enligt i meningen. Ännu bättre, träna på läsning av meningar med enligt. Ordet förekommer i flera olika vardags- och skolsammanhang.

Om det är något som examensarbetet gett mig så är det respekt för hur svårt det är att konstruera likvärdiga och rimliga uppgifter och prov. Jag tänkte ändå erbjuda två exempel på hur en omskrivning av uppgift 20 hade kunnat se ut utan de språkelement som verkar påverkat elevernas svarsförmåga negativt. Med brasklappen att jag inte vet om detta hade lett till andra bekymmer med uppgiftskonstruktionen.

I texten står det att vissa studerande kan räknas med i statistiken över arbetslösa. Vilka anledningar till detta finns i texten?

I texten står det att vissa studerande kan räknas med i statistiken över arbetslösa. Vilka är anledningarna till detta?

Med detta vill jag också öppna upp för vidare diskussion. Vad vet vi mer om likvärdig uppgiftskonstruktion? Finns det kunskap som säger att uppgifter inte bör konstrueras som jag gör i omskrivningarna?

Personlig reflektion
En anledning till att jag ville skriva mitt examensarbete om uppgifter är att de är så centrala för läkarpraktiken. Den bedömning och betygsättning som lärare gör bygger i många fall på uppgifter som lärare själva konstruerat. Med tanke på hur centralt uppgiftskonstruktion är för läkarpraktiken kan jag önska att det givits lite större vikt och utrymme under lärarutbildningen. I arbetet med min uppsats tillika examensarbete har jag läst en del om uppgifter, prov och bedömning. Några artiklar tycker jag borde vara obligatorisk kurslitteratur för alla lärarstudenter. Jag har samlat de fem som jag uppfattar som allra mest relevanta nedan för den som vill fördjupa sig. De står i prioritetsordning inte bokstavsordning.

Tengberg, Michael. 2016. Rätt mätt? Kapet, Vol. 12, nr 1. Karlstad: Karlstads universitet. S. 21–37.

Tengberg, M. & Skar, G. B. 2016. Samstämmighet i lärares bedömning av nationella prov i läsförståelse. Nordic Journal of Literacy Research, 2, S. 1–18.

Erickson, Gudrun. 2015. Kunskapsbedömningars grund och syften. I Skar, Gustaf & Tenberg, Michael (red) Bedömning i svenskämnet: Årskurs 7–9. Svensklärararföreningen 2015. Natur och kultur. S. 24–43.

Kane, Michael. T. 2015. Validitet. I Skar, Gustaf & Tenberg, Michael (red) Bedömning i svenskämnet: Årskurs 7-9. Svensklärararföreningen 2015. Natur och kultur. S. 24–43.

Tengberg, Michael. 2014. Konstruktion och bedömning av förmågan att läsa (och förstå) skönlitterär text. Två nedslag i det nationella provets läsförståelsedel, åk 9. Educare 2014:1. Malmö högskola.

Texter om litteratur

Här samlar jag resurser om olika perspektiv på litteratur.

Symboler och teman

  • Vulkanen som symbol i litteratur med exempel ifrån Sagan om Ringen, Emily Dickens och Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta.

Perspektiv på karaktärer

Deckarnas värld – serie i tre delar

Epoker i litteraturen

Teoretiska perspektiv

 

 

 

Textexempel – uppsatsinledning

Hur får man till en bra uppsatsinledning. En uppgift jag arbetat en del med under de gångna månaderna.

Jag vill därför dela fyra exempel på en uppsatsinledning som jag hoppas ska kunna bidra till diskussioner om textprogression, bedömning samt skrivstrategier. Exempeltexterna är olika versioner av inledningen till mitt första examensarbete. Tanken är att dokumentet kan vara till nytta för någon som undervisar om, eller är intresserad av, exempelvis akademiskt skrivande eller gymnasiearbetet.

https://www.dropbox.com/s/31789wtgyczb609/Textprogression%20inledning.docx?dl=0 

Eventuella kommentarer eller frågor är givetvis välkomna 🙂

 

En annorlunda barndom av Iris Johansson

En annorlunda barndom (2007) är en självbiografisk berättelse om att växa upp som autist i Sverige på 40- och 50-talen. Inom kursen i specialpedagogik som jag läser nu, ingår boken som en av flera skönlitterära titlar att välja mellan som komplement till den vetenskapliga litteraturen.

Jag är oerhört glad att jag läste den här boken – den bidrog med mycket som jag kommer att ha med mig i mötet med alla andra människor. Boken gav mig framförallt en generös ingång till autism.

Jag tänkte nämna några av mina upplevelser ifrån läsningen, som delvis säger något om mig, men även något om autism gissar jag. I bokens inledande kapitel har jag svårt att hänga med i uppräkningen av alla personer som nämns, med namn eller med pronomen. Kanske har detta med textformatet att göra. Kanske säger det något om Iris och en autists relation till andra människor.

Precis som nämns i en recension hos SvD innehåller boken en lång upprepning. Efter att Iris beskrivit sin uppväxt i bokens inledning, beskriver hon den igen ur ett annat perspektiv. Beskrivningen den andra gången gör mig av någon anledning lite beklämd. Jag skummar igenom och förbi. Min reaktion är vanlig. Iris återkommer flera gånger till hur lite mer typiska personer kan reagera i möten med autister.

Efter att ha läst boken har jag förändrat och utvidgat mitt sätt att se på kommunikation. Det framgår tydligt att Iris är kunnig och engagerad. Om man av någon anledning inte vill läsa hela boken är det avslutande kapitlet, med svar på vanliga frågor om autism, oerhört värdefullt för alla som privat eller i sitt yrke möter autistiska personer.

Jag får också min egen okunskap, tillika fördomar om autism utmanade av boken. När jag läser ser jag tydligt en person som känner stolthet, engagemang och ibland skam.

Framförallt lämna boken mig med en ödmjukhet inför allt jag inte kan och allt jag inte förstår. Och ödmjukhet är något att ge näring tänker jag. Någonstans i boken skriver Iris att människor som väljer att möta och försöka hjälpa människor i en utsatt situation är villiga och intresserade att lära sig något om sig själva, genom mötet. En sista insikt jag bär med mig efter att ha “mött” Iris!

Jag läste anarkoautism blogg, innan jag skrev det här inlägget, i ett försöka att få språket att landa rätt och med respekt.