Att läsa “ful” litteratur i klassrummet

I min kurslitteratur om läsning i skolan har det förts fram åsikter om att realistisk litteratur fungerar bättre i ett undervisningssammanhang. Om så är fallet kommer jag givetvis inte gå emot detta, eleverna är långt mycket viktigare än en texts eventuella genre. Det finns dock ett par saker som får mig att ändå behålla en något kritisk ansats om genrernas eventuella pedagogiska förtjänster.

René Magritte, Voice of Space

René Magritte, Voice of Space

Om det var så att en viss typ av litteratur vetenskapligt hade visat sig ge empatiska, demokratiska och tänkande människor och därav var mer lämpade för en undervisningssituation så borde de forskningsresultatet redan slagit ned som en bomb i forsknings- och skolvärlden. Eftersom detta inte skett, tolkar jag det som att man helt enkelt inte vet, eller kan veta vad olika typer av texter potentiellt sätt kan betyda för en läsare.

På ett filosofiskt plan funderar jag också över hur begreppet realistisk kan avgränsas. All litteratur är resultatet av skribentens minne, erfarenhet och fantasi. Doktor Glas eller Madame Bovary – är dessa berättelser realistiska? Hur realistisk kan något nedtecknat bli?

På tal om ”klassiker” leder dessa också till en annan betraktelse, över tid, verkar en del böcker övergå från att vara exempelvis allegorier eller fantastiska till att i första hand bli klassiker. Historien ger eller erbjuder viss blindhet för att en hel del av våra klassiker, innehåller olika grader av fantastiska inslag. Listan kan påbörjas långt tillbaka i tiden och göras tänkvärt lång, vad sägs om Medea, En midsommarnattsdröm, eller Djurfarmen – realistiska berättelser rakt igenom! Klassiker har oavsett realism en given väg in i klassrummet.

Mina slutsatser, så här långt, blir att erbjuda alla, elever, studenter som vuxna, en möjlighet att hitta fram till böcker som de själva gillar, utan att begränsa möjligheterna på grund av föreställningar om saker som vi inte vet något om. Det är också en av anledningarna till att jag vill ta ställning för att science fiction, fantasy och ungdomslitteratur får räknas som litteratur precis som alla annan, nedvärderingen av dessa är varken rimlig eller konstruktiv.

Vad eleverna läser i undervisning är en stor och givetvis mycket viktig fråga. När lärare slänger ut önskningar om litteraturtips till elever i olika Facebookgrupper blir jag väldigt glad, böckerna som kommer in i dessa lärares klassrum är inte avhängt vad en lärare läst och eventuellt gillat utan vad många olika lärare läst och av någon anledning uppskattat.

Det diskuteras med varierad intensitet elevers läsning och läsförmåga, från min mycket begränsade lärarstudenthorisont vill jag ändå mena att lösningen på detta inte borde ligga i att värdera och begränsa litteratururvalet utan tvärtom öppna upp för alla olika sorters tänkbara textmöten.

Någon som uttrycker sig i liknande banor är Neil Gaiman här, http://www.theguardian.com/books/2013/oct/15/neil-gaiman-future-libraries-reading-daydreaming något av det vackraste, varmaste och mest hoppfulla jag läst på mycket länge.

En bra skräckis och det nordiska mansidealet

Efter ett tips från enligt Os blogg blev jag mycket sugen på att läsa Jag väntar under mossan av Amanda Hellberg. Jag håller också med om allt som Ode skriver om boken på sin blogg. Den är välskriven och läskig. 

Nordiska ideal i kulturen

Jag väntar under mossanNu har jag läst flera böcker som tar upp nordisk folktro och på tv har det gått flera serier som plockat upp temat, som exempelvis Jordskott. Jag funderar lite över vad detta betyder, är det en trend? Om det är en trend, vad är det i så fall som driver den? Kan det vara kunskap om klimatförändringar som gör att det finns en vilja att plocka upp vår relation till naturen?  Eller är det något annat? Jag funderar också över vad detta intresse för nordisk folktro betyder? Blir det en del i ett nationalistiskt projekt? Eller kan det ses som de sekulariserades sökande efter mening? Eller inget av detta och istället något helt annat? Eller är det ingen trend alls.

Som en fortsättning på dessa tankar har jag också reflekterat över vilket mansideal som förmedlas i boken. Med dessa ord introduceras en av de manliga huvudpersonerna:

“Så lösgjorde sig någonting från grönskan och stod där uppe på klippan. Helt stilla, som en staty. Vakande över mig. Och jag såg honom. Ja, jag såg nästan alla detaljer. Det vitblonda håret och hyn som mjölkchoklad. Musklernas långa kurvor och de slitna bomullsshortsen. Nästan vuxen. Det kom som en vridning, ett tomt sug i min maggrop. Men jag kunde inte se hans ögon.”

Vilken typ av ideal pekar den här beskrivningen mot? Och vilken typ av läsare pekar den här beskrivningen mot? Spännande frågor – den som läser får hitta sina egna svar!

Hellbergs berättande

Det finns ganska mycket att tycka om den här boken, för det händer ganska mycket. Jag gillade bokens tre första kapitel bäst. Hellberg bygger där upp en suggestiv stämning som senare går lite förlorad vartefter en del saker i berättelsen blir klarare. Boken passar utmärkt till pendlarläsning eftersom kapitlen är mycket korta. Jag har ingen aning hur boken eventuellt kan tas emot av en yngre läsare, kanske kan det vara av värde att berättelsen håller ett förhållandevis högt tempo.

Första principen för kamratbedömning

Hur elevrespons på prestationer elever emellan ska hanteras i klassrummet finns det många åsikter om. I boken Skriva och samtal – lärande genom responsgrupper av Torlaug Løkensgard Hoel finns en välskriven genomgång av responsarbetets många aspekter.

Vi har i en kurs om svenskämnets didaktik läst en hel del litteratur om gensvar och responsarbete och jag kan tycka att jag saknar en första princip som borde gälla vid respons elever emellan.

Det fösta syftet med elevrespons eller kamratbedömning måste vara att den som får respons ska vilja arbeta vidare med den text eller den prestation som blir bedömd. Om det inte är syftet, så borde undervisningen organiseras på ett annat sätt.

I Skriva och samtala finns en lista över kompetenser som tränas och behövs när en elev ska ge respons på en annan elevs text.

  • Kännedom om skrivprocesser
  • Text- eller genrekompetens
  • Läskompetens
  • Sak- eller ämneskunskap
  • Pedagogisk kompetens
  • Metaperspektiv på responsarbetet
  • Ansvarskänsla

Av dessa vill jag särskilt lyfta fram vad Løkensgard Hoel skriver under punkt fem: ”Den pedagogiska kompetensen är antagligen den som ställer de högsta kvalifikationskraven. [Det] krävs ett stort mått av psykologisk känsla, människokunskap, inlevelseförmåga och förmåga att uttrycka sig. Denna kompetens är inte lätt att uppfylla ens för lärare.”

gubbar-mattias-jonsson03En annan inställning till responsarbete har passerat i litteraturen där författaren har beklagat sig över att elever inte ger respons i proportion till sin sakkunskap och textkompetens utan istället prioriterar kamratskapen med de andra eleverna. Tur det! Tänker jag. Om gensvar handlar om att den som ger gensvar ska få visa vad den kan, på bekostnad av välmående och motivation hos den elev som blir bedömd tänker jag att undervisningen hamnat fel, på flera sätt.

Responsens potential och svårigheter sammanfaller nästan med hela lärprocessens potential och svårigheter tänker jag. Eftersom gensvarsarbete har potential att vara utvecklande både för den person som ger respons och den person som får respons tycker jag självklart att respons har en given plats i klassrummet. Men jag tycker att det är viktigt att det i klassrummet skapas förutsättningar för ett konstruktivt förhållningssätt till ämnesstoff, lärande och människa.

Løkensgard Hoel resonemang om respons passar väl in i den sociopolitiska diskursens syn på skrivpedagogik och lärande. Och, jag gillar verkligen boken som helhet. Jag har tidigare skrivit om ett annat axplock ifrån bokens innehåll.

En kärleksförklaring

Hennes hår ser så mjukt och lent ut. Nu har hon färgat det igen, några blonda slingor i ett rågblont svall. Hon ser ut att alltid vara i gyllene timmen och gör sig fantastiskt på bild.

Hon sitter vid den lilla köksön och äter frukost. En tv skymtar i bakgrunden, morgonnyheterna är på. Hon äter fil med lingonsylt och lite müsli, det gör hon som oftast. Han gillar hur hon alltid sitter så avslappnat med korsade ben som dinglar över en pall med frukostskålen i ena handen. När skålen är tömd hoppar hon ner från pallen och går över till köksbänken och häller hett vatten i en tekopp som redan är förberedd av hennes man. Hon flippar av tv:n och flyttar in till vardagsrummet istället, slår på samma kanal igen på en annan tv och plockar upp mobilen.

Hon fnissar lite ser han och drar upp en brittiska flagga över knäna – en filt som matchar soffan och några kuddar i rött och vitt. Hon dricker teet sakta, så där så det känns som hon egentligen hör hemma i en elegant film från trettiotalet. Borta med vinden kanske. Men inredningen hör definitivt inte hemma där, han släpper liknelsen.

Klockan börjar närma sig sju, hon brukar gå hemifrån strax efter. Han ser att hon går och ställer ifrån sig tekoppen i köket.

Katarina ropar ifrån korridoren till honom, ”lägg av och kolla på det där. Du vet att chefen inte vill att vi kollar på kunderna om det inte gått något larm.” Han suckar, ”Ja veeet” ropar han tillbaka och öppnar istället upp Facebook.

Att vara i skrivande

Den här veckan har jag fått pröva på att ge gensvar och diskutera skrivande med några medstudenter på Universitetet. Det blev tydligt att min relation till det akademiska skrivandet, som vi sysslar med minst fyra gånger per termin, skiljer sig mycket från andra studenter. Jag tänker att fler berättelser om hur ett skrivande kan se ut kan hjälpa fler till att skilja på en text som produkt och vägen dit.

Hur min skrivprocess för akademiska texter ser ut, skiljer sig från text till text. När jag skriver är det tre saker som påverkar hur processen kommer att se ut: tiden, ämnet, frågan i kombination med läraren.

Ibland när allt sammanfaller till det bättre så hamnar jag i ett tillstånd som närmast kan liknas vid att vara i skrivande. Tillståndet kan vara i en veckan eller ännu längre och varierar i intensitet. Skrivandet handlar för mig om att lösa tre frågor parallellt med varandra.

Mottagaren

Jag funderar, tillsammans med mina kursera över vad vi tror att läraren vill ha. Till det här momentet hör frågor som, är tentan anonym eller inte, vem kommer att vara examinator, vilka ledtrådar har vi fått under kursen om lärarens ämnesmässiga ‘darlings’. Den här frågan, vad vill examinatorn ha, finns med i tankarna under hela skrivprocessen.

Texttypen

Varje tenta som vi skriver är till viss del sin egen genre, vilket betyder att jag behöver försöka lista ut hur texten ska vara strukturerad. Ibland får vi ledtrådar om förväntningar på texten, ibland är det bara till att gissa. Under hela skrivprocessens gång funderar jag över hur jag ska strukturera texten. Här finns frågor som, ska begreppen vara definierade eller inte, ska texten innehålla exempel och i så fall i vilken omfattning, hur ser tentafrågan ut, hur ser betygskriterierna ut. Om jag har problem med själva texttypen eller svårt att få fram ämnesinnehållet i texten brukar jag berätta om problemen för någon som vill lyssna. Att jag får formulera mig kring vilka skrivrelaterade problem jag har brukar kunna göra att jag känner mig mer bekväm med en lösning.

Ämnesinnehållet

Givetvis funderar jag även på själva ämnesinnehållet. Ofta läser jag om större eller mindre delar av kurslitteraturen och tar nya anteckningar utifrån vad jag behöver för material för att kunna svara på tentafrågan. Om det är saker som jag inte förstår så försöker jag närma mig en bättre förståelse. Ibland formulerar jag frågor till riktiga personer som jag tror skulle kunna svar på frågan, i text. Nästan alltid när jag gör det, inser jag var i litteraturen jag kommer hitta ett svar eller vad som är ett möjligt svar. Att skriva ner frågan är vad som hjälper mig vidare. Ibland när någon del i en text inte “känns bra” så pratar jag med kursare och ber att få hjälp. Jag kan be om hjälp genom att be någon, “säga något kritiskt om det här”, eller mer allmänt komma med återkoppling. Andra frågar även mig om liknande hjälp. Generellt är vi väldigt ängsliga över att göra detta eftersom vi inte vill riskera att bli anklagade för fusk.

Om vi fått gott om tid, kan alla dessa tre parallella frågeområden, mestadels de två sistnämnda mer eller mindre konstant under säg en veckas tid följa mig. Jag gör givetvis andra saker, är i skolan, jobbar, lagar middag och allt sånt vardagligt, men texten som jag jobbar med är alltid medvetet eller omedvetet närvarande. Ibland, eller ganska ofta, kommer jag på lösningar på problem när jag promenerar eller tränar. När jag läser om kurslitteraturen är det också vanligt att det dyker upp svar på frågor som jag funderar på, som inte har att göra med det jag läser just då. Det händer också då och då att jag framförallt vaknar på morgonen mitt i en tankebana om något som jag funderar på i relation till min text. Att få sova mellan arbetet med texten har stor effekt, efter en natts sömn ser jag på texten med nya ögon och kan mer konstruktivt jobba vidare med den.

Att det här sker, att jag är i skrivande, och har texten implicit eller explicit vid min sida dag och natt sker bara när jag själv vill. Ibland snyter jag ur mig en text på några timmar och det är det. Hur det kommer sig är svaret på en annan fråga. Jag måste vilja gå in i texten på det här sättet för att texten ska blir till samtal, läsande och tänkande.

Skrivande som social praktik

Uppfattningen om hur framgångsrik undervisning om skrivande ser ut har skiftat över tid. Några klarsynta forskare har delat in skrivpedagogikens tankar och idéer i ett antal olika paradigm, eller som forskarna själva betecknar de, diskurser. Till varje paradigm och syn på skrivpedagogik går det att knyta en syn på språk, skrivande samt didaktik.

skrivandeEtt paradigm som haft stort genomslag och som bland annat finns utskrivet i svenskämnets ämnesplaner är den processorienterade skrivpedagogiken. Skrivandet ses som en process, både mentalt och till sin beskaffenhet. Undervisning handlar om att synliggöra skrivandet som process för elever och att utveckla elevernas förmåga att hantera skrivandets olika steg.

Fördelar med detta paradigm är att det aktivt tar ställning för att framgångsrikt skrivande inte handlar om att ha talang, utan att det finns en explicit praktik, som vem som helst kan utveckla sin förmåga att bemästra. Med det här paradigmet kommer också synen på texten som något i ständig rörelse och inte en fast och given produkt, en syn som kan var konstruktiv i undervisningssammanhang. En sak som kan vara viktig att ha med sig om man praktiserar skrivpedagogik med stark utgångspunkt i det processorienterade paradigmet är att skrivprocessen hos skribenter inte är så linjär som paradigmet kan ge intryck av – alla skribenter är olika och skriver på olika sätt.

Ett annat paradigm som fått genomslag efter det processorienterade, är genreparadigmet eller diskursen. Även detta paradigm finns utskrivet i svenskämnets ämnesplaner. Det här paradigmet tar ett steg ut ifrån texten och frågar sig i vilken social kontext texten skapas och fyller en funktion. Att lära sig skriva utifrån det här ämnets skrivpedagogik handlar om att lära sig ett ämnesfält, helst att bli en del av det. Inom olika sociala kontexter sker kommunikation och kunskapande med hjälp av olika texttyper som har olika texttypiska, eller genretypiska drag, beroende på vilka textnormer som skapas inom fältet. Skrivpedagogik som utgår ifrån genrepedagogiken syftar till att ge skribenten många ingångar till ett ämnesfält och dess texttyper – att skribenten ska lära sig känna igen och behärska genrespecifika textdrag och normer för att själv kunna skriva texter som ledigt kommunicerar och fungerar inom en given social kontext.

Process- och genreparadigmet kan se väldigt olika ut, men det kan med fördel kombineras då båda sätten att se på skrivpedagogik efterfrågar explicit undervisning.

Det senaste paradigmet, som jag sett diskuteras, är det sociopolitiska paradigmet. Som jag ser det bygger den här synen på skrivande och skrivpedagogik vidare på genreparadigmet. Förutom att skrivande ses som en social praktik så ses skrivandet som en händelse som för skribenten får en växelverkande funktion med den sociala kontext som skribenten kommunicerar i. En text kan förutom att kommunicera exempelvis kunskap eller en åsikt med varierande framgång, även ge konsekvenser för skribenten som subjekt. Den social kontexten ses här som ett politiskt fält där skribenter utifrån sin kommunikation får eller tar en position inom ett fält. Hur kommunikationen fungerar för skribenten kommer också att få konsekvenser för skribentens, känslor, identitet och självförtroende. Gissningsvis även maktposition inom fältet. Som pedagogisk utgångspunkt kan det här paradigmet användas för att belysa och förstå att hur en elevtext tas emot i ett klassrum, av en lärare eller i ett annat sammanhang kommer att få konsekvenser för samme elevs identitet. Samma konsekvenser kommer även påverka elevens relation till skrivande, och lärande. Det finns fler didaktiska konsekvenser av den här synen på text och skrivande men jag berömmer inte att det kanske i första hand hör hemma i grund eller gymnasieskolan.

Även detta paradigm och dess skrivpedagogik kan med fördel kombineras med de två föregående, då de som jag uppfattar det, för in en större respekt för skribenten som människa i undervisningspraktiken. Det här resonemanget om nivågrupperingar i klasser skulle, så som jag tolkar det, kunna ses som ett sociopolitiskt förhållningssätt till elever, skriande och lärande.

Suzanne Parmenius Swärd har skrivit en intressant avhandling om elevers skrivande, som jag uppfattar orienterar sig mot det sociopolitiska paradigmet, återkommer med en kort beskrivning av denna. Åsa Edenfeldt beskriver utförligt hur undervisning i akademiskt skrivande kan organiseras utifrån några av det sociopolitiska paradigmets principer.

Den här texten bygger i huvudsak på valda delar av innehållet i denna artikel:

Ivanic, Roz. 2004. Discourses of writing and learning to write. I: Language and Education18:3. S.220–245

Som alltid, har du en åsikt eller kommentar, hör av dig på Twitter!

Fantasyläsning: Hallahem – staden under berget

Ett oväntat bra möte med en barnbok vill jag dela! Jag har läst Hallahem – staden under berget av Susanne Trydal och Daniel Åhlin.

Jag gillade den här berättelsen massor och kan inte säga annat än att jag ser fram emot fortsättningen. Min läsning av den här boken har fått mig att fundera på två frågor. Vad kan jag som vuxen överhuvud taget säga om en bok för barn med tanke på att jag inte är målgruppen. Den andra frågan är hur det kommer sig att så mycket barnböcker går att läsa politiskt, och om det spelar roll?

Så här säger författarna själva om vem som ska läsa den här boken:

Vem ska läsa er bok och varför? 

– Boken riktar sig mot lässtarka barn mellan 9-12 år, men responsen vi hittills fått säger att det är en bok som uppskattas av alla åldrar. Det är en tidlös berättelse om utanförskap och om människans förhållande till naturen som många, både barn och vuxna, kan relatera till. Berättelsen är till stor del en helt ny ”take” på nordisk folktro, där inget är riktigt vad läsaren förväntat sig.

Ett vuxet perspektiv på en barnbok

Om jag då ska försöka resonera om hur väl boken har möjlighet att nå sin målgrupp så ser jag flera saker som skulle kunna ge identifikation. Förutom utanförskap som nämns ovan, tror jag saker som vänskapsband, känslan att vara annorlunda, en kropp i förändring, icke-stereotypa familjerelationer, känslan av maktlöshet inför vuxenvärlden och viljan att vara viktig kan ge identifikation för en läsare.

Att berättelsen till stor del utspelar sig i naturen eller i en fantasivärld fungerar för mig – jag är uppväxt med Mulle, svampplock och hemmagjord lingonsylt. Däremot funderar jag över hur någon som saknar denna relation till naturen kommer uppleva den här aspekten. Två möjliga alternativ är att man som läsare faktiskt känner en nyfikenhet inför det än så länge okända, ett annat alternativ är att miljön i berättelsen blir frånstötande.

Barnbok och politik

I höstas läste jag Fripassageraren av Christina Wahldén. Det är en fantasifull berättelse inom genren steampunk, samtidigt som den är nästintill fanfiction till en världsomsegling under havet. Den innehåller också en del fantiserad/fabricerad feministisk journalistik från resorna som bokens huvudkaraktär är ute på. I Hallahem förs en del kritik fram mot, vad jag tolkar det som, Bibeln, Kristendomen och människans konsumtionsvanor. Jag vet inte om en 12-åring, som är en tänkt läsare för båda av dessa böcker kommer att plocka upp detta? Och jag vet inte heller om det spelar roll? I både böckerna spelar den politiska aspekten in i att driva handlingen framåt på något vis. Det blir något orättvist mot Hallahem att ta upp den här diskussionen i en bloggpost om just denna eftersom boken till stor del framförallt påminde mig om den, som jag uppfattar det, mycket mer politiska Fripassageraren.

Beroende på hur man ser det så kan all litteratur läsas och anses vara politiska på något vis, även de opolitiska kan tolkas politiska eftersom även frånvaron av politik kan vara politik. Barnbokens politiska aspekt har diskuteras så länge den funnits. Kalle Lind har satt en del av 1970-talets barnlitteratur i perspektiv. Här finns ett exempel på hur barnboken kan provocera i nutid..

Kalle Lind är inne på att böckerna och berättelserna oavsett behöver bedömas utifrån sina kvalitéer. Jag tror att överpolitiserade böcker kommer sållas bort av smarta och kritiska läsare, oavsett ålder.

Åter till Hallahem! Känner du dig sugen på lite fantasy med nordiska inslag, plocka upp den oavsett vad det råkar stå för siffror i ditt födelseattest – den är mycket läsvärd.

P.S. till författare av böcker till “lässtarka”.I vanliga fall ‘läser’ inte jag karaktärernas namn utan ‘ser’ de bara. När flera karaktärer i Hallahem hade namn som började på samma bokstav tvingades jag ‘läsa’ istället, något som var frustrerande, sänkte läs-tempot och gjorde det svårare att komma in i berättelsens värld. Om det inte finns starka skäl att ge karaktärerna lika namn, gör det inte. DS

En lista över svenska Sci-Fi författare

Kom över några tips på svenska författare som skriver inom science fiction genren och insåg att det givetvis behövs en lista! Listan är helt utan inbördes ordning. Jag har skrivit ut en titel för varje författare så att de ska vara lättare att hitta för den som vill leta vidare.

Lars Jakobson bl.a. De odödliga

Lotta Lotass bl.a. Skymning: gryning

Jerker Virdborg bl.a. Skyddsrummet Luxgatan

Karin Tibeck bl.a. Amatka

Lars Wilderäng – bl.a. Stjärnklart

Anna Jakobsson Lund – bl.a. Tredje Principen

Maths Claesson – bl.a. Uttagningen

Oskar Källner – bl.a Munins skärvor

Boel Bermann – bl.a. Den nya människan

Daniel Akenine – bl.a. 11 Gram sanning

Ninni Holmqvist – bl.a Enhet

K G Johansson – bl.a Africka

Listan är byggd utifrån tre principer, svensk science fiction som jag läst och finner läsvärd och svensk science fiction som jag inte läst och är nyfiken på. Jag har också utelämnat eventuella svenska klassiker eftersom jag gissar att det finns en allmän kunskap om dessa. Har du tips på läsvärda svenska science fiction författare, lägg en kommentar på Twitter.

#exempelatthärma: insändare

Jag har skrivit en exempeltext till det nationella provet i svenska 1 del C: skriftlig framställning. Tanken är att exempeltexten ska kunna bedömas ligga på en C nivå. Delar texten här, om någon skulle vara hjälpt av den.

Modelltext: Min passion för guerillaslöjd

Marcus Birro skrev i mitten på oktober 2009, på sin blogg hos Expressen, en krönika som han kallar ”Kärleksmanifest!”. Marcus skriver alltid bra tycker jag och här slår han verkligen huvudet på spiken. I sin krönika skriver Marcus om hur hans passion för fotboll spelar en viktig roll för honom när vår mörka årstid tynger ner hans sinne.

Precis som Marcus har även jag en passion som skänker glädje och skratt till min vardag. När jag var liten brukade jag varje kväll på sommarlovet sitta vid mormor och morfars köksbord och sticka. Morfar lärde mig tidigt hur garn kan bli till konstverk eller kläder med stickornas hjälp. Mormor bakade ofta kakor, eller löste korsord. Vi sa sällan mycket, förutom när garnet krånglade och jag behövde hjälp. Den här varma, lugna och kreativa stunden har jag burit med mig sedan dess. Den finns där jag har mina stickor.

Stickning är ett hantverk som värmer mig och andra i dubbel bemärkelse. Ulltröjor med Ugglemotiv var jag först i klassen med tror jag! Tröjorna jag stickar håller mig varm men ger mig också en egen stil som ingen annan har. Att sticka i sig ger kanske ingen hetta men den fysiska rörelsen ger ändå värme åt både insida och utsida.

Kanske är det förresten ett hantverk som värmer i trippel bemärkelse. Sedan några månader tillbaka sysslar några vänner och jag med guerillaslöjd. Det handlar om att dekorera offentliga platser med textil och handarbete. När vi är ute och ger färg till exempelvis lyktstolpar får vi alltid positiva kommentarer från människor som passerar. Vi glädjer andra.

Marcus skriver i sin krönika om en del förebilder han har inom fotbollen, personer som han upplever att han har en relation till, fast han inte känner dem. Jag har inga förebilder inom guerillaslöjd. Istället vill jag använda den långa tråden av garn för att binda samman människor, att få människor att mötas och finna mening och energi tillsammans. Mäktigt vilka möjligheter lite mjukt garn kan ge.

Fler borde ägna sig åt guerillaslöjd för att färglägga vardagen både för sig själva och andra när hösten och vinter försöker lägga sordin över densamma. På fredag vid fyra träffas vi på Sergels torg för att ge plattans grå betong lite mer av ett leende – kom dit du med och känn kärleken!

”Stickningspassionista”

Att ha ett arbete

Hur det är att arbeta och vad som är ett arbetsliv ser olika ut för olika människor och yrken. Under 2015 har jag hört många olika och annorlunda berättelser om vad och hur folk har det på arbetet. Jag vill spara de här berättelserna, eftersom jag tror liknande berättelser kommer höras mycket annorlunda om några år.

Det som varit mest uppseendeväckande att höra är berättelsen ifrån en bekant som har ett nio till fem kontorsjobb. På hens arbetsplats har man infört öppet landskap och ingen har längre ett eget skrivbord, tanken är att man sätter sig där det finns plats när man kommer på morgonen och kanske tillsammans med de som man arbetar med för stunden. Min bekante arbetar med ekonomi och hanterar bland annat en del papperspost och har därför massa pärmar som hen arbetar med dagligen. Chefen har bestämt att ingen får sitta på samma plats, två dagar i rad. Min bekante kuskar runt med sina pärmar, kontorsmaterial och telefon var dag. Chefen är nöjd men hens arbetssituation är för mig bara så absurd.

Den finaste berättelsen om arbetande kommer från landsbygden. En äldre bekant har lagt ned sin verksamhet och sitt företag. Hen har haft ett tidigare “problem barn” anställt som inte gått ut skolan. Nu när verksamheten inte finns kvar är den yngre utan arbete. För att öka chanserna har ynglingen satsat många tusenlappar på att ta körkort med extra stöd för sina läs och skrivsvårigheter. Chansen visade sig vara mer eller mindre en bluff och ynglingen stod där utan pengar och utan körkort. Nu har den äldre gett den yngre pengar för en andra chans att ta ett körkort. Ideologiskt går det att se på den här berättelsen ur flera perspektiv men det går också att bara se det fina i människor som hjälper varandra.

Den mörkaste berättelse om arbete kommer också den ifrån landsbygden och arbetarklassen. En annan bekant har en ganska ineffektiv anställd som gör ett arbete som hen själv skulle kunna utföra mycket bättre. Den anställda, som är i den senare delen av livet säger att arbetet är det ända som står mellan hen och graven. Utan arbetet finns det ingen mening att leva. Min bekante behåller den anställda.

Den mest inspirerande berättelsen om arbete kommer ifrån en bekant i IT-branschen. Hen har under hösten arbetat hemifrån med att driva ett globalt IT-projekt. Projektmedlemmarna har varit spridda över hela världen i skilda tidszoner. Detta har fungerat över förväntan, medlemmar har gått upp för dem, mitt i natten, för att vara med på möten och projektet lyckades. De projektmedlemmar som fanns i Sverige har setts några gånger för luncher och middagar på stan, på ett sätt som man kanske inte annars gör med kollegor.

Ett axplock av de som berört, ris och ros och lite framtidstro!