Den stereotypa modersbilden i skönlitteratur

I volym 40 av Barnboken, Journal of children’s litterature research finns en recension av Pia Vourio av boken Mothers in Children’s and young adult litterature. Recnesionen inleds på följande vis:

Den stereotypa modersbilden, vare sig det handlar om bilderbokens förklädesprydda praktmamma, sagans onda styvmamma eller ungdomsromanens problemmamma, har analyserats och diskuterats i barnlitteraturforskningen alltsedan 1970-talets första feministiska läsningar.

En intressant inledning på en text som sedan sammanfattar och gör nedslag i bokens innehåll. Några intressanta saker som tas upp är skildringen av den vita medelklassmamman jämfört med andra modersstereotyper som skildras med större friheter. Avslutningsvis finns några korta kommentarer om kopplingen mellan olika feministiska inriktningar och olika mödrar i skönlitteraturen idag. Allt som allt var recensionen kort, läsvärd och lättfattlig.

Antologi om fotboll – En i laget

En i laget är en antologi som innehåller tretton noveller och fyra dikter vars gemensamma nämnare är fotboll. Sandra Sandström har skrivit en recension hos Litteratur Magazinet som jag enhälligt instämmer i. Vill du ha en värdering av de litterära kvalitéerna i antologin rekommenderar jag Sandström.

Mitt motiv till att läsa den här antologin var att se om det kunde finnas några intressanta noveller som hade potential för klassrummet. Först tänkte jag dela några korta personliga tankar om antologin som bakgrund till en efterföljande text där jag tänkte beröra hur jag tänker kring antologins eventuella potential för undervisning.

Personliga reflektioner

Efter att ha läst antologin har jag en slutsats, en reflektion och en fråga om fotboll och antologin. Min tolkning är att antologin lika bra kunnat kallas “Klasskamp”, vilket får mig att undra om fotboll som sport är en arbetarklassrörelse? Om så är fallet visste jag inte det sedan tidigare. En annan sak som jag reflekterade över efter att ha läst alla noveller är den raka och oromantiska skildringen av sexualitet som några gånger återkommer i antologin. Vilket leder mig till att ställa en annan följdfråga – finns det skillnader i hur sexualitet skildras för olika samhällsklasser i litteratur? Den sista frågan landar kanske lite utanför själva temat och syftet med antologin i fråga. Med det sagt tänkte jag beröra några av novellerna specifikt.

Antologin i undervisning

Precis som Sandström skriver tycker jag att den novell som berör mest är Zulmir Bečević novell Dimensioner. Temat i novellen är fotboll, mening och krig. Denna novell kommer jag absolut att ha i åtanke i litteraturval framöver.

En annan novell som kanske kan vara intressant är Martin Bengtssons I spindlars väv. Den handlar om en kille som blivit proffs förstår jag det som. Några teman är val och framgång, samt gemenskap.

I övrigt kan säkert ytterligare några noveller vara relevanta att överväga beroende på grupp och tema i undervisning.

Bästsäljande ungdomslitteratur, Jag, En

Jag, En är den första boken som jag har läst av David Levithan och jag kan förstå varför den blivit en bästsäljare. Den är fantasifull, romantisk och lättläst. Utan att säga för mycket om handlingen får jag som läsare följa en karaktär som får gå i många olika personers skor under en dag. Det ger perspektiv på vad ett liv, en uppväxt, kan innebära – vad det betyder att vara människa. Samtidigt upplever jag att den är lite klibbigt pedagogisk utifrån valen av personer som huvudpersonen får följa. En av de sista personerna, som förmedlas som något slags kulturellt och mänskligt ideal, är charmig men också outhärdligt ’perfekt.’ Viljan hos författaren att forma empatiska människor med näsan i böckerna skiner igenom och jag känner mig allmänt obstinat.

Jag vill skriva att Jag, En är som fan-fiction till David Mitchells The Bone Clocks. Men det visar sig att Jag, En kom ut innan The Bone Clocks. Oavsett finns det en del likheter mellan böckerna. Framförallt tänker jag på de fantastiska inslagen med fokus på relationen mellan kropp och själ. Personligen tycker jag att det finns mer att hämta på flera sätt i The Bone Clocks, men jag förstår att Jag, En för många kan vara och bli en fantastisk fin läsupplevelse.

Vad ska jag säga till eleverna om trygghet och terrorism?

Ska jag säga till eleverna att världen är en trygg plats? Jag läser ikapp Ulf Blossings blogg och fastnar vid ett inlägg från 2016 som handlar om lärarens uppgift att förmedla trygghet till eleverna. Texten får mig att fundera över vad ska jag säga till eleverna om trygghet och terrorism? Blossing skriver:

23. Det är pedagogens uppgift att i alla situationer förmedla en positiv och tillitsfull inställning till det som händer i situationen.
24. Det gör pedagogen genom att visa att det går att hantera/organisera situationen.
25. På det viset lär pedagogen barnen att världen är en trygg plats att leva i.
26. Det behöver barnen uppleva för att utveckla sin kreativitet.
27. En av pedagogens största utmaningar är att fråga sig själv: Upplever jag att världen är en trygg plats?
28. Och en av de största ansträngningarna är att trots att pedagogen kanske inte helt upplever att hens plats i världen är trygg, ändå lära barnen detta.
29. Genom att i situationen lära barnen att världen är trygg, ger sig pedagogen själv en möjlighet att medvetet utveckla sin tillit.

Jag praktiserade på en skola i centrala Stockholm under våren 2017. I slutet på mars har vi lektioner om globalisering. Vi diskuterar teknikutvecklingens möjligheter och risker. En elev i klassen tar upp cyberattacker och på den vägen kommer vi in på terrorism. Eleven säger, “Det är ju bara en tidsfråga innan det händer något i Stockholm”. Jag svarar, “Nej det tror jag inte, svensk polis, SÄPO och FRA har mycket bättre koll än vi tror, men de kan ju inte berätta om allt de gör”.

7 April 2017.

Slutet på april, vi är på väg att avsluta globaliseringstemat som vi haft. Samma elev kommer fram till mig under en rast mellan två dubbellektioner, “Vad var det jag sa, jag sa ju att det skulle hända. Du sa att du inte trodde att det skulle hända.”

Vad säger jag nästa gång frågan kommer upp?

Jag vill framförallt lyfta fram att denna konversation mellan eleven och mig skavt, och att Blossings blogg påminde mig om den. Jag tror att levnadsreglerna som Blossing skriver om fortfarande kan vara konstruktiva och gällande. Frågan jag ställer mig är vad och hur jag som lärare förmedlar trygghet idag? Jag tror att jag måste svara annorlunda nästa gång en elev frågar mig samma sak, och jag tror att det är viktigt. Ska jag som lärare vara värd att lyssna på och på så vis väva samman generationer och samhället behöver jag också vara relevant och ja, vad mer och hur?

Prekariatet i skönlitteratur

Kristian Lundberg har skrivit en bok om arbetarklass eller om prekariatet, Yarden. Prekariatet är ett relativt nytt begrepp inom statsvetenskapen som populariserades av Guy Standing 2011 när hans bok Prekariatet kom ut.  

Teorin om prekariatet som en ny samhällsklass är en vidareutveckling av tidigare klassteori från Marx. Det som utmärker prekariatet och särskiljer klassen som grupp från tidigare teoretiska grupperingar inom klassteori är blandningen av människor som tillhör klassen så som exempelvis ungdomar, invandrare, ensamstående mammor och sjukpensionärer.

Prekariatet kännetecknas av ett osäkerhetstillstånd. Tillståndet kommer av otrygga anställnings- och arbetsvillkor, bland annat olagliga ‘anställningar’ och säsongsarbeten. En del inom prekariatet har också osäkra uppehållsvillkor i landet där de försöker försörja sig. Dessa båda osäkerhetsfaktorer leder också till att klassen har ett osäkert socialt skyddsnät. Standing pekar på att gruppens osäkerhetstillstånd och heterogenitet gör det väldigt svårt för gruppen att enas om strategier för att förbättra sin situation.

Jag tycker Lundberg fångar både osäkerhetstillståndet och det svåra i att hitta ett sätt att formulera sig kring prekariatets livsvillkor slagkraftigt. Vill man ha en kortare introduktion till fenomenet, som begreppet prekariat försöker fånga, går det bra att läsa artikeln om journalisten som cyklade för Uber Eats.

Dark Orbit av Carolyn Ives Gilman

Man gillar det man förstår och man ogillar ofta det man inte förstår. Ett svepande påstående men också något jag tror förklarar varför en del människor ställer sig helt främmande till att läsa science fiction. Jag har läst Dark Orbit av Carolyn Ives Gilman en berättelse som innehåller många kvalitéer som utmärker science fiction. Boken blir därav en god utgångspunkt för att förklara vad jag ser som några av denna genres förtjänster.

En kontrafaktisk framtid

Det finns tre tydliga karaktärsdrag för Science fiction i Dark Orbit, en berättelse som börjar på planeten Capella Two och slutar på planeten Iris. Jag sträckläser första halvan av boken på en dag. Sen förändras berättelsen och jag läser något kapitel, några sidor om dagen. Det krävs stark koncentration för att hänga med i växlingarna mellan vad jag antar är något så när vetenskapligt anknutet spekulerande och fantastiska utsvävningar. Just detta spekulerande är det första karaktärsdraget för science fiction, en sorts kontrafaktiska resonemang om framtiden. Vad händer om nästa steg i den vetenskapliga utvecklingen av fenomen x ser ut så här, och samtidigt, vad betyder det för utvecklingen i samma samhälle. I anslutning till att det spekuleras i framtiden finns möjligheter att också gestalta etiska dilemman. I Dark Orbit är ett av dessa dilemman kulturers värde respektive utveckling som aktualiseras genom upptäckten av ett främmande liv på planeten Iris.

Nya perspektiv

Det som jag personligen kanske uppskattar allra mest är vad dessa spekulationer och kulturgestaltningar bidrar med tillsammans. Genom att främmandegöra nutiden och skicka mig som läsare framåt i tiden för att få se människan, vår organisering och våra förgivettaganden från ett annat perspektiv uppstår en möjlighet att lösgöra mig, om än så lite, från mina egna föreställningar om mig själv och min värld. Både Gilmans beskrivning av det främmande livet på planeten Iris, och hennes beskrivning av det mänskliga genom den främmande kulturens ögon är exempel på betraktelser och tankar jag aldrig tidigare tänkt eller mött. Följaktligen får jag en möjlighet att reflektera över mig själv och min omgivning med större frihet än vad jag tidigare haft.

Att hitta läsning

Detta är hur jag förstår Dark Orbit och några axplock av vad Science fiction kan vara, tillika några anledningar till att jag gillar boken och genren. Gillar är i sammanhanget ett svagt ord med tanke på att Dark Orbit är den bästa bok jag läst det här året! Jag hittade till den genom listorna av verk som var nominerade till både Nebula och Hugo Awards 2015, två framstående science fiction priser. Eftersom jag ändå läser så lite science fiction och har dålig koll på vad som är bra och dåliga författare eller hissade och dissade verk är dessa nomineringslistor och prislistor en tacksam genväg till böcker som några bedömt har kvalitéer. För den som är intresserad finns ett utdrag ur första kapitlet att läsa här.

Mitt försök att förstå begreppet bildning

I mitt försök att förstå vad bildning handlar om och vad som är skillnaden mellan bildning och kunskap bad jag om lite tips på Twitter på vad som finns att läsa i ämnet. Jag har samlat tipsen jag fick nedan för alla som vill att ta del av. 

Böcker

Tidningsartiklar och radioprogram

Vetenskapliga artiklar

I en anteckningsbok hittade jag några nedkladdade frågor om bildning. De var bra så jag sparar dem till mig själv här:

  • Vem ska bildas?
  • Vilken kunskap är bildningen och vilken kunskap är inte bildning?
  • Vad skiljer bildning från kognitiva förmågor?
  • Hur ser relationen mellan bildning och attityd ut?

 

Sverigebilden och den nya tjänstepersonen

Framtidsinstitutet arrangerade idag ett seminarium om Sverigebilden. Ett av framförandena var intressant ur ett statsvetenskapligt perspektiv då det dels redogjorde för samhälleliga förändringar under 1900-talet och dels redogjorde för specifika konsekvenser av dessa för personer anställda inom offentlig sektor. Framförallt låg fokus på hur dessa förändringar och konsekvenser i sin tur påverkat yttrandefrihetskulturen i Sverige.

Teori som presenterades
Två fenomen har tillsammans lett till en förändring av hur offentlig sektor organiseras i samhället. Det första fenomenet är postmodernismen som lett till att en del vedertagna sanningar granskats och kritiserats på ett konstruktivt sätt. Men det postmoderna tankegodset har också lett till relativisering av fakta och sanning. Det andra fenomenet är nyliberalismen som gett ett ”marknadssamhälle” där alla sociala relationer mellan stat och medborgare blivit en marknad. Postmodernismen och nyliberalismen har tillsammans lett till en förflyttning inom offentlig sektor. Samtidigt som offentlig sektor som system har förändras har också förutsättningar för tjänstepersoner som verkar i samma system förändrats. Tjänstepersoner som arbetade inom sektorn var förr demokratins väktare. Idag har tjänstepersonens roll förändrats till att även innefatta värnande av myndigheten och även Sveriges varumärke. Ett personligt exempel som jag själv tänker på  är hur villkoren och förväntningarna på en lärare gissningsvis förändrats över tid, särskilt sedan införandet av det fria skolvalet.

Analys som presenterades
Effekten av dessa två rörelser blir bland annat att bilden eller uppfattningen om ett varumärke, en myndighet eller en stat blir viktigare än verkligheten. Det finns också nära kopplingar mellan samma bilder och ekonomiska förehavanden.

Konsekvensen av detta blir i sin tur en erodering av yttrandefrihetskulturen som funnits i Sverige. Eftersom viken av bilden/varumärket/uppfattningen ger nya förväntningar på bland annat tjänstepersoner. Dessa förväntas verka för att upprätthålla en fördelaktig bild av den instans som hen arbetar för.

Arbetet med bilden av myndigheten eller Sverigebilden leder till att det offentliga samtalet likriktas. Kritiska röster blir oönskade och möts retoriskt framförallt på två sätt:

  1. Ad hominem-argument. Parten undviker att bemöta argument med argument. Parten smutskastar personen som kommer med kritik framför att bemöta argumenten.
  2. Associationism. Parten som framför kritik smutskastas genom association istället för att hens argument bemöts.

Kritik som fördes fram mot teori och analys
Framförallt kom kritik från historiker som undrade om detta verkligen var något nytt? Har inte bilden av Sverige alltid varit debatterad? Några exempel som fördes fram var händelser under 1930-talet. Exempelvis genomfördes tydligen den första gallupundersökningen 1936, som undersökte bilden av Sverige utomlands. Ungefär samtidigt var också ett antal utländska journalister i Sverige för att se hur samhället här organiserats. Väl i sina hemländer skrev journalisterna rosenrött om Sveriges förträfflighet.

Mina egna tankar
En sak som inte kom upp under seminariet var hur teknisk utveckling förändrat villkoren för demokrati, kommunikation, och samverkan mellan medborgare och stat. Myndighetspersoner och privatpersoner har kanske alltid talat om myndigheterna där de arbetat och Sverige som land. Men om vi ser till möjligheten för en enskild individ att försöka göra sin röst hörd har den förändrats enormt under de senaste tvåhundra åren. Vi har gått ifrån att bara en liten samhällselit kunde läsa och skriva till att alla kan skriva ner sina tankar och åsikter och potentiellt nå ut till miljoner människor både i Sverige och andra länder.

Den tekniska utvecklingen har också lett till att vi har tid och möjlighet till att uttrycka oss i sociala medier, eller ta kontakt med andra via tekniska verktyg, under både fritid som arbetstid. Går vi tillbaka ett par år i tiden såg uttrycksmöjligheterna annorlunda ut. Jag ser framförallt hur postmodernism, nyliberalism, teknisk infrastruktur, social medier och dess tillgänglighet samverkat för att ge både motiv och möjlighet för den enskilde privatpersonen och myndighetspersonen att bli aktörer på den arena där exempelvis bilden av Sverige eller bilden av en myndighet diskuteras och därmed förhandlas.

Framförandet var av Universitetslektor Jens Sörensen – Göteborgs universitet

 

Den motvilliga läsaren

Efter ett tips från någon på Twitter har jag läst Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari. I en del recensioner har den beskrivits som komiskt, tror inte jag skrattat en gång. Kanske säger det mer om min humor än något annat.

Jag brukar jämföra min egen läsning och förståelse av böcker med både recensioner och bokbloggsinlägg. När det gäller Bakhiaris bok fann jag ovanligt lite jag kände igen eller höll med om i andras texter om boken. Berättelsen om Bahar och hennes familj och bekantskapskrets får mig i första hand att tänka på ’barnfilmer’ från Disney. Inte för att berättelsen är barnslig utan för att jag uppfattar det som att berättelsen har två målgrupper. Barnfilmer betyder ofta två olika saker för barn respektive vuxna. I Bakhiaris bok får jag intrycket av att hon skriver boken hon själv skulle velat läsa när hon var yngre. Kanske är det fräckt av mig att göra den tolkningen, men den är också en ledtråd till vad jag uppfattar som berättelsens sensmoral – att Bahar, bokens huvudperson borde se sina närmaste med andra eller nya ögon. Den andra tänkta läsaren tolkar jag som mig själv, en person född och uppvuxen i Sverige. Eftersom jag tolkat det som att boken har dubbla målgrupper förstår jag det som att den också har en andra sensmoral – att också jag borde se på människor i min omgivning med andra eller nya ögon.

Samtidigt som jag läste Kalla det vad fan du vill hade jag möjlighet att lyssna till gymnasieettor som höll tal, en del röster från dessa tal har ekat i boken. Bland annat känslan av skuld inför föräldrar som offrat mycket eller nästan allt för att ge sina barn bättre möjligheter i livet än vad föräldrarna själva haft. Känslan av skuld inför detta var en ny insikt för mig.

Som jag sa redan i inledningen har jag inte skrattat eller haft en särskilt stor läsupplevelse av att läsa den här boken. Jag är ändå glad att jag läst ut den. Jag läser en hel del böcker utifrån samma omständigheter som Bakhtiari. Någonstans nämner någon en bok i ett sammanhang och jag lägger den på läslistan eller så ber jag om boktips och läser de första tipset jag får. Det kan kanske låta lite märkligt att jag frivilligt läser böcker som jag inte väljer själv, som jag inte gillar så värst mycket. Själv tycker jag att det finns ganska många argument för att tillämpa just den här metoden i val av läsning ibland, dock inte alltid.

Min favoritgenre när det gäller böcker är science-fiction, kanske även fantasy. Varför inte bara läsa det? Det är inte så att jag tror att jag skulle bli en dålig människa av att enbart läsa dessa genrer. Apropå myten om den goda boken som ger goda människor. Däremot upplever, med betoning på upplever, jag att mitt liv blir bättre när jag läser utanför min favorit- och bekvämlighetszon. Jag får tillfälle att se skönhet, värde och perspektiv som annars skulle gå mig helt förbi. Vilket också gör att jag kan se på science-fiction och fantasy-litteratur med andra, vassare ögon. Jag kan mer precist och underbyggt faktiskt säga vad det är som är grejen med de fantastiska genrerna. Sen finns det också något värdefullt i att kunna ta del av litteratur som är viktig för andra – jag vill förstå och se andra människor och deras världar.

Rikskonferensen för samhällskunskapslärare 2017

Rikskonferensen för samhällskunskapslärare 2017 är över och jag försöker samla mina intryck. Konferensens talare gav olika perspektiv på samhällskunskapsämnet, utifrån olika nivåer, från utbildningsideologi till den enskilda övningen. Med lite hjälp från Malin Tvärånas tweets från konferensen sammanfattar och reflekterar jag här över innehållet.

Hans Albin Larsson inledde med att tala om hur olika syn på kunskap och utbildning tillsammans med olika förutsättningar i samhället givit några olika riktningar eller formeringar inom det svenska skolsystemet. Några som satt i publiken tänkte genast på Jonas Linderoths bok när de lyssnade på Larsson. Själv tänkte jag på en universitetskurs i utbildningens historia och specifikt den här boken. Några saker om samhällskunskapsämnet kände jag inte till sedan tidigare, som att ämnet tillkom som skolämne 1920 i samband med den allmänna rösträtten. Skulle alla rösta behövde också alla kunskap om vad de röstade om.

Utbildningsideologier

Larsson gick sedan vidare med att tala om olika idéer och övertygelser som präglat det svenska utbildningssystemet. Under 1900-talets början var framförallt den klassiska bildningstanken idealet. Under 1960-talet kom det som Larsson kallar progressivismen att växa. Skolan skulle ha en reformerande kraft som förändrade samhället genom att först förändra barnen. Ett nytt stråk dyker sen upp som Larsson kallar encyclopedism. Den är något av en syntes av tidigare idéer och övertygelser, en omvandling av den klassiska bildningstanken till en ämnesfokuserad undervisningsideologi. På 90-talet kommer vad Larsson kallar kameralism in som riktning inom det svenska utbildningssystemet. Jag tolkade kameralism som ett annat ord för New Public Management (NPM). Inom denna riktning råder fokus på kostnadseffektivitet, självstudier och temaarbeten. När jag lyssnade på Larssons redogörelse för de strömningar som påverkat det svenska utbildningsystemet reflekterade jag över att dessa strömmingar också finns i de olika sätten att göra svenskämnet till ett ämne.

Samhällskunskap 1,2 och 3

Krister Brolin talade om att utveckla elevers vetenskaplighet över ett treårsperspektiv. Eftersom jag själv just nu kämpar med att pendla mellan övning, lektion, område och kurs var det intressant med ett än vidare perspektiv på samhällskunskapsämnets organisering. Daniel West talade om att använda teorier och modeller i undervisning. Detta var kanske det som det blev mest diskussion om efter föredraget. Hur mycket modeller ska man använda? Vilka modeller ska man använda? När hjälper modeller eleverna? Kan modeller också stjälpa eleverna? Jag satt framförallt och funderade över om teorier och modeller i samhällskunskapsundervisning ligger nära en genrepedagogisk ingång till samhällskunskapen. Modeller ger en förankring i det statsvetenskapliga fältet, samtidigt som övningar baserat på modeller ligger nära att ge elever exempel att härma.

Samhällskunskapens innehåll

Peter Hållander, Sara Carlberg och Sofie Wahlström pratade alla om hur de gör ett specifikt ämnesstoff till undervisning. Av Carlbergs presentation lärde jag mig att samhällskunskapsämnet verkligen hela tiden är i förändring, och kanske särskilt media- och källkritikinnehållet. Carlberg berättade hur hon varje år förändrar sin undervisning dels efter teknik och samhällsvillkor och dels efter utfall och effekt hos eleverna i tidigare genomförd undervisning. Min slutsats efter Wahlströms presentation om undervisning om extremism ligger nära min slutsats efter Carlberg – det krävs färsk kunskap för att kunna lyfta ett ämne som extremism. En annan sak som blev tydlig av att lyssna på både Carlberg och Wahlström är värdet av att som lärare använda sig av de resurser som erbjuds via andra statliga institutioner, som exempelvis Brottsförebyggande Rådet eller Statens medieråd. När jag lyssnade på Hållander tänkte jag på två saker. Hållander var den som tydligast på hela dagen genom upprepade exempel visade hur han i sin undervisning  pendlar mellan elevernas egen erfarenhet och ämnesstoffet. Kanske även hur undervisningen hela tiden pendlar mellan det konkreta och det abstrakta. Den här praktiken behöver jag själv utveckla mycket mer.

Samhällskunskapsläraren

Joakim Öberg talade om sin forskning om erfarna samhällskunskapslärare och Mikael Bruérs framförande handlade om digitala verktyg som resurs i samhällskunskapsundervisningen. Båda dessa föreläsningar pekade helt eller delvis på läraren och lärarens kompetens utöver det ämnesspecifika. Öberg berörde hur olika lärare har något skilda förhållningssätt till ramfaktorer så som styrdokument. Bruérs presentation gav med all tydlighet insikter i hur olika lärare, föräldrar och elever har olika förhållningsätt till digitala verktyg. Personligen fick jag väldigt dubbla känslor av båda dessa presentationer. Jag blev lite matt av det motstånd som finns mot bland annat nya verktyg men också väldigt inspirerad av det driv och den framåtanda som Bruérs föreläsning förmedlade. Själv kommer jag försöka pröva att hålla en lektion där eleverna samarbetar med hjälp av Padlet. Får återkomma med hur det går.

Sammanfattningsvis tycker jag de olika talarnas något skilda infallsvinklar och perspektiv gav en innehållsrik och värdefull helhet. Jag har svårt att komma på något annat tillfälle där jag haft tillfälle att lära mig så mycket om samhällskunskapsundervisnings som denna dag!