Lekfull skräckis av David Mitchell – Slade House

“Slade House” is what happens when authors start writing their own fan fiction.” – Otroligt träffsäkert från The New York Times. Efter att ha läst The Bone Clocks av David Mitchell har jag längtat efter uppföljaren, Slade House.

Det går således inte att läsa Slade House utan att samtidigt läsa in och jämföra med Mitchells tidigare bok. Vilket kanske inte är helt fel eftersom Mitchell själv säger att alla hans romaner är delar av en stor “uber-novel”. Slade House är en intelligent berättelse som ger ett kärt återseende av en bekant värld. Men den befinner sig ett visst avstånd ifrån The Bone Clocks. The Bone Clocks är mycket mer komplext berättad och innehåller fler parallella berättelser. Precis som Atwood så är Mitchell lite svår att genre definiera. Om jag detta till trots ska säga något om Slade House tycker jag att den kanske ligger närmast skräck – vilket The Bone Clocks absolut inte gör.

Mitchell har med Slade House verkligen gjort avtryck i sociala medier eftersom han först publicerade en del av berättelsen som en Twitter novell. Han lät sedan en av berättelsens karaktärer twittra från ett “eget”-konto inför boksläppet.

I November fick The Bone Clocks pris som bästa roman vid the 2015 World Fantasy Awards. Slade House kommer inte att vinna några liknande priser. Därför tycker jag att den som är nyfiken på Mitchells författarskap först ska plocka upp The Bone Clocks. Det jag kanske kan hoppas på är att priset som The Bone Clocks vunnit kommer leda till att boken översätts till svenska – det hade varit flott!

När jag ser vad jag nu skrivit om Slade House tycker jag att  att den oerhörda kvalité och fantasi som Mitchell skriver med inte framkommer riktigt. Mitchell är en av det absolut mest begåvade författare jag läst. Slade House är ett sammanhållet, spännande och inspirerande verk. Som absolut kan stå för sig själv. The Bone Clocks kastar bara en framtida klassikers skugga över den. Kanske något orättfärdigt.