Femörefortet

Hon hade på sig den lilla svarta med nedvevade rutor. Basen från högtalarna hördes in bland tallarna från grusvägen där hon körde. Försynt och dekadent samtidigt. Han hade på sig två små barn, en fru och en vän. Tyst väntade han. Ljudet av det egna samvetet skränade i öronen.

En lätt kram och inte mer. En tur ner i underjorden, där några gjort sig redo för en konflikt. ”Här ser ni hur de sov…här ser ni hur de åt”. Jeanstyg emellan, konturer av muskler på en stol. Knottrig hud och kyla som inte känns. En doft av drömmar och val och ett motstånd som vacklar, precis intill. Inte, hålla hand.

”Här ser ni en av det största pjäserna som var i bruk…”. Samtal om andra hemliga rum, spännande, oupptäckta. Han är så lång, hela familjen måste gömma sig bakom honom. De syns inte. Ögonen pratar hela tiden. Inte heller hon är stum. Inte, stå på tå för att komma nära.

Utsikten på ovansidan, massiv betog som döljer. Hennes klänning vippar med stegen, bara ben går mot avsatsen. Han skrattar och ser glad ut. Chimäriskt befriad. Hans mun är lite öppen, hon biter sig i läppen. Hon är inte själv, historiens alla kvinnor står bakom. De talar intensivt om plikt och ansvar, ömhet och längtan. Fuktar läpparna, inte möta hans.

Ett skjul vid vattnet. Barriären mellan nu och sen. Samtalet ställer frågor som inte hörs. Att lägga en hand vid ryggslutet, låta den följa jeanslinningen runt, lyfta tröjan och känna hud. En annan hand runt nacken, stubbig och len. Vad sa guiden, hade anläggningen aldrig tagits i bruk. Han går framför henne på stigen därifrån, hon ser barnen trava efter. Inte, älska honom.