Fantasyläsning: Hallahem – staden under berget

Ett oväntat bra möte med en barnbok vill jag dela! Jag har läst Hallahem – staden under berget av Susanne Trydal och Daniel Åhlin.

Jag gillade den här berättelsen massor och kan inte säga annat än att jag ser fram emot fortsättningen. Min läsning av den här boken har fått mig att fundera på två frågor. Vad kan jag som vuxen överhuvud taget säga om en bok för barn med tanke på att jag inte är målgruppen. Den andra frågan är hur det kommer sig att så mycket barnböcker går att läsa politiskt, och om det spelar roll?

Så här säger författarna själva om vem som ska läsa den här boken:

Vem ska läsa er bok och varför? 

– Boken riktar sig mot lässtarka barn mellan 9-12 år, men responsen vi hittills fått säger att det är en bok som uppskattas av alla åldrar. Det är en tidlös berättelse om utanförskap och om människans förhållande till naturen som många, både barn och vuxna, kan relatera till. Berättelsen är till stor del en helt ny ”take” på nordisk folktro, där inget är riktigt vad läsaren förväntat sig.

Ett vuxet perspektiv på en barnbok

Om jag då ska försöka resonera om hur väl boken har möjlighet att nå sin målgrupp så ser jag flera saker som skulle kunna ge identifikation. Förutom utanförskap som nämns ovan, tror jag saker som vänskapsband, känslan att vara annorlunda, en kropp i förändring, icke-stereotypa familjerelationer, känslan av maktlöshet inför vuxenvärlden och viljan att vara viktig kan ge identifikation för en läsare.

Att berättelsen till stor del utspelar sig i naturen eller i en fantasivärld fungerar för mig – jag är uppväxt med Mulle, svampplock och hemmagjord lingonsylt. Däremot funderar jag över hur någon som saknar denna relation till naturen kommer uppleva den här aspekten. Två möjliga alternativ är att man som läsare faktiskt känner en nyfikenhet inför det än så länge okända, ett annat alternativ är att miljön i berättelsen blir frånstötande.

Barnbok och politik

I höstas läste jag Fripassageraren av Christina Wahldén. Det är en fantasifull berättelse inom genren steampunk, samtidigt som den är nästintill fanfiction till en världsomsegling under havet. Den innehåller också en del fantiserad/fabricerad feministisk journalistik från resorna som bokens huvudkaraktär är ute på. I Hallahem förs en del kritik fram mot, vad jag tolkar det som, Bibeln, Kristendomen och människans konsumtionsvanor. Jag vet inte om en 12-åring, som är en tänkt läsare för båda av dessa böcker kommer att plocka upp detta? Och jag vet inte heller om det spelar roll? I både böckerna spelar den politiska aspekten in i att driva handlingen framåt på något vis. Det blir något orättvist mot Hallahem att ta upp den här diskussionen i en bloggpost om just denna eftersom boken till stor del framförallt påminde mig om den, som jag uppfattar det, mycket mer politiska Fripassageraren.

Beroende på hur man ser det så kan all litteratur läsas och anses vara politiska på något vis, även de opolitiska kan tolkas politiska eftersom även frånvaron av politik kan vara politik. Barnbokens politiska aspekt har diskuteras så länge den funnits. Kalle Lind har satt en del av 1970-talets barnlitteratur i perspektiv. Här finns ett exempel på hur barnboken kan provocera i nutid..

Kalle Lind är inne på att böckerna och berättelserna oavsett behöver bedömas utifrån sina kvalitéer. Jag tror att överpolitiserade böcker kommer sållas bort av smarta och kritiska läsare, oavsett ålder.

Åter till Hallahem! Känner du dig sugen på lite fantasy med nordiska inslag, plocka upp den oavsett vad det råkar stå för siffror i ditt födelseattest – den är mycket läsvärd.

P.S. till författare av böcker till “lässtarka”.I vanliga fall ‘läser’ inte jag karaktärernas namn utan ‘ser’ de bara. När flera karaktärer i Hallahem hade namn som började på samma bokstav tvingades jag ‘läsa’ istället, något som var frustrerande, sänkte läs-tempot och gjorde det svårare att komma in i berättelsens värld. Om det inte finns starka skäl att ge karaktärerna lika namn, gör det inte. DS

This entry was posted in Skönlitteratur and tagged , , . Bookmark the permalink.