Skrivande som social praktik

Uppfattningen om hur framgångsrik undervisning om skrivande ser ut har skiftat över tid. Några klarsynta forskare har delat in skrivpedagogikens tankar och idéer i ett antal olika paradigm, eller som forskarna själva betecknar de, diskurser. Till varje paradigm och syn på skrivpedagogik går det att knyta en syn på språk, skrivande samt didaktik.

skrivandeEtt paradigm som haft stort genomslag och som bland annat finns utskrivet i svenskämnets ämnesplaner är den processorienterade skrivpedagogiken. Skrivandet ses som en process, både mentalt och till sin beskaffenhet. Undervisning handlar om att synliggöra skrivandet som process för elever och att utveckla elevernas förmåga att hantera skrivandets olika steg.

Fördelar med detta paradigm är att det aktivt tar ställning för att framgångsrikt skrivande inte handlar om att ha talang, utan att det finns en explicit praktik, som vem som helst kan utveckla sin förmåga att bemästra. Med det här paradigmet kommer också synen på texten som något i ständig rörelse och inte en fast och given produkt, en syn som kan var konstruktiv i undervisningssammanhang. En sak som kan vara viktig att ha med sig om man praktiserar skrivpedagogik med stark utgångspunkt i det processorienterade paradigmet är att skrivprocessen hos skribenter inte är så linjär som paradigmet kan ge intryck av – alla skribenter är olika och skriver på olika sätt.

Ett annat paradigm som fått genomslag efter det processorienterade, är genreparadigmet eller diskursen. Även detta paradigm finns utskrivet i svenskämnets ämnesplaner. Det här paradigmet tar ett steg ut ifrån texten och frågar sig i vilken social kontext texten skapas och fyller en funktion. Att lära sig skriva utifrån det här ämnets skrivpedagogik handlar om att lära sig ett ämnesfält, helst att bli en del av det. Inom olika sociala kontexter sker kommunikation och kunskapande med hjälp av olika texttyper som har olika texttypiska, eller genretypiska drag, beroende på vilka textnormer som skapas inom fältet. Skrivpedagogik som utgår ifrån genrepedagogiken syftar till att ge skribenten många ingångar till ett ämnesfält och dess texttyper – att skribenten ska lära sig känna igen och behärska genrespecifika textdrag och normer för att själv kunna skriva texter som ledigt kommunicerar och fungerar inom en given social kontext.

Process- och genreparadigmet kan se väldigt olika ut, men det kan med fördel kombineras då båda sätten att se på skrivpedagogik efterfrågar explicit undervisning.

Det senaste paradigmet, som jag sett diskuteras, är det sociopolitiska paradigmet. Som jag ser det bygger den här synen på skrivande och skrivpedagogik vidare på genreparadigmet. Förutom att skrivande ses som en social praktik så ses skrivandet som en händelse som för skribenten får en växelverkande funktion med den sociala kontext som skribenten kommunicerar i. En text kan förutom att kommunicera exempelvis kunskap eller en åsikt med varierande framgång, även ge konsekvenser för skribenten som subjekt. Den social kontexten ses här som ett politiskt fält där skribenter utifrån sin kommunikation får eller tar en position inom ett fält. Hur kommunikationen fungerar för skribenten kommer också att få konsekvenser för skribentens, känslor, identitet och självförtroende. Gissningsvis även maktposition inom fältet. Som pedagogisk utgångspunkt kan det här paradigmet användas för att belysa och förstå att hur en elevtext tas emot i ett klassrum, av en lärare eller i ett annat sammanhang kommer att få konsekvenser för samme elevs identitet. Samma konsekvenser kommer även påverka elevens relation till skrivande, och lärande. Det finns fler didaktiska konsekvenser av den här synen på text och skrivande men jag berömmer inte att det kanske i första hand hör hemma i grund eller gymnasieskolan.

Även detta paradigm och dess skrivpedagogik kan med fördel kombineras med de två föregående, då de som jag uppfattar det, för in en större respekt för skribenten som människa i undervisningspraktiken. Det här resonemanget om nivågrupperingar i klasser skulle, så som jag tolkar det, kunna ses som ett sociopolitiskt förhållningssätt till elever, skriande och lärande.

Suzanne Parmenius Swärd har skrivit en intressant avhandling om elevers skrivande, som jag uppfattar orienterar sig mot det sociopolitiska paradigmet, återkommer med en kort beskrivning av denna. Åsa Edenfeldt beskriver utförligt hur undervisning i akademiskt skrivande kan organiseras utifrån några av det sociopolitiska paradigmets principer.

Den här texten bygger i huvudsak på valda delar av innehållet i denna artikel:

Ivanic, Roz. 2004. Discourses of writing and learning to write. I: Language and Education18:3. S.220–245

Som alltid, har du en åsikt eller kommentar, hör av dig på Twitter!