Att läsa “ful” litteratur i klassrummet

I min kurslitteratur om läsning i skolan har det förts fram åsikter om att realistisk litteratur fungerar bättre i ett undervisningssammanhang. Om så är fallet kommer jag givetvis inte gå emot detta, eleverna är långt mycket viktigare än en texts eventuella genre. Det finns dock ett par saker som får mig att ändå behålla en något kritisk ansats om genrernas eventuella pedagogiska förtjänster.

René Magritte, Voice of Space

René Magritte, Voice of Space

Om det var så att en viss typ av litteratur vetenskapligt hade visat sig ge empatiska, demokratiska och tänkande människor och därav var mer lämpade för en undervisningssituation så borde de forskningsresultatet redan slagit ned som en bomb i forsknings- och skolvärlden. Eftersom detta inte skett, tolkar jag det som att man helt enkelt inte vet, eller kan veta vad olika typer av texter potentiellt sätt kan betyda för en läsare.

På ett filosofiskt plan funderar jag också över hur begreppet realistisk kan avgränsas. All litteratur är resultatet av skribentens minne, erfarenhet och fantasi. Doktor Glas eller Madame Bovary – är dessa berättelser realistiska? Hur realistisk kan något nedtecknat bli?

På tal om ”klassiker” leder dessa också till en annan betraktelse, över tid, verkar en del böcker övergå från att vara exempelvis allegorier eller fantastiska till att i första hand bli klassiker. Historien ger eller erbjuder viss blindhet för att en hel del av våra klassiker, innehåller olika grader av fantastiska inslag. Listan kan påbörjas långt tillbaka i tiden och göras tänkvärt lång, vad sägs om Medea, En midsommarnattsdröm, eller Djurfarmen – realistiska berättelser rakt igenom! Klassiker har oavsett realism en given väg in i klassrummet.

Mina slutsatser, så här långt, blir att erbjuda alla, elever, studenter som vuxna, en möjlighet att hitta fram till böcker som de själva gillar, utan att begränsa möjligheterna på grund av föreställningar om saker som vi inte vet något om. Det är också en av anledningarna till att jag vill ta ställning för att science fiction, fantasy och ungdomslitteratur får räknas som litteratur precis som alla annan, nedvärderingen av dessa är varken rimlig eller konstruktiv.

Vad eleverna läser i undervisning är en stor och givetvis mycket viktig fråga. När lärare slänger ut önskningar om litteraturtips till elever i olika Facebookgrupper blir jag väldigt glad, böckerna som kommer in i dessa lärares klassrum är inte avhängt vad en lärare läst och eventuellt gillat utan vad många olika lärare läst och av någon anledning uppskattat.

Det diskuteras med varierad intensitet elevers läsning och läsförmåga, från min mycket begränsade lärarstudenthorisont vill jag ändå mena att lösningen på detta inte borde ligga i att värdera och begränsa litteratururvalet utan tvärtom öppna upp för alla olika sorters tänkbara textmöten.

Någon som uttrycker sig i liknande banor är Neil Gaiman här, http://www.theguardian.com/books/2013/oct/15/neil-gaiman-future-libraries-reading-daydreaming något av det vackraste, varmaste och mest hoppfulla jag läst på mycket länge.