‘Ful’ litteratur och manlighet

Gunilla Molloy skriver på DN debatt att en förbisedd förklaring till pojkars minskade läsning av skönlitteratur har att göra med att företeelsen ”läsa skönlitteratur” inte går att kombinera med ”konstruktion av manlighet”. Denna konstruktion av ”manlighet” som bygger på diskursiva praktiker i samhället i stort och inte bara i klassrummet menar Molloy påverkar pojkars läsning och hon avslutar med att föreslå en lösning, ” Låt oss därför skifta perspektiv och i fortsättningen diskutera pojkars läsmotstånd utifrån ett samhällsperspektiv.”

Har Molloy identifierat den mest brännande genusfrågan i svenskämnet?

Egentligen tänker jag att en forskare är bäst lämpad att svara på frågan om vilka frågor som eventuellt borde vara högst prioriterade att bemöta inom svenskämnet. Men, en kritisk granskning av vilka implicita antaganden som Molloys artikel bygger på, ger mig uppslag på ytterligare genusfrågor värda att diskutera.

Molloy nyanserar sina resonemang genom att nämna att vissa pojkar visst läser, men då fantasy, science fiction och historiska skildringar. En möjlig slutsats att dra här blir, att ingen av dessa genrer är möjliga att inkludera i skolans skönlitterära läsning, eftersom detta ter sig som en möjlig lösning på problemet med pojkars läsning, en lösning som inte tas upp av Molloy.

Magnus Persson problematiserar i ”Den goda boken” (2012), uppfattningen om att viss litteratur uppfattas som ”god” och att viss litteratur således uppfattas som mindre “god”. Anders Öhman diskuterar i ”Populärlitteratur – De populära genrernas estetik och historia” (2002) att deckare, fantasy och science fiction länge knappt ansetts som litteratur, och absolut inte som någon ”god” litteratur”.

Eftersom Molloys artikel ter sig bygga på antagandet att fantasy, science fiction och historiska skildringar inte är skönlitteratur som är möjlig att introducera till klassrummet, skulle en något provocerande slutsats kunna vara att det ”manliga” inte är välkommet i klassrummet. Tyvärr tror jag även att det går att förlänga resonemanget och dra slutsatsen att en följd av detta även blir att den ”manliga” litteraturen inte anses ”god”.

Här ser jag två problem som ur mitt perspektiv verkar minst lika angelägna ur ett genusperspektiv, dels vilka ”identiteter” som är välkomna i klassrummet men även hur viss litteratur knyts till vissa identiteter. Molloy skriver att konstruerandet av exempelvis ”manlighet” alltid sker i kontrast till ”kvinnlighet”. Om fantasy, science fiction och historiska skildringar är ”manliga” genrer blir en följd att det även finns ”kvinnliga” genrer – vilka dessa eventuellt skulle vara lämnar jag osagt.

Ett möjligen kontroversiellt resonemang skulle kunna vara att även tjejer behöver ges möjlighet att läsa all typ av litteratur, och därför behöver läsa mer fantasy, science fiction och historiska skildringar!

Jag tänker att de demokratiska värderingar som Molloy efterfrågar skulle kunna börja med utgångspunkten att både maskulinitet och femininitet är okej, och välkommet i klassrummet.

Jag är säker på att Molloys forskning och underlag till debattartikeln hon skrivit är gedigen och relevant. Det jag tycker mig kunna läsa in är en “blind fläck” för en viss typ av litteratur. Det är allt.

This entry was posted in Litteratur and tagged , , , . Bookmark the permalink.