Vad ska det bli av de, dem, och dom – talspråksanpassning eller skriftspråkstradition?

Under vårvintern har vi i utbildningen fått en bra fråga som hjälpt mig reflektera över min framtida praktik. I en kurs om svensk språkhistoria fick vi frågan om vad som kommer att ske med de/dem/dom. Utifrån skilda utgångspunkter för språkvård och teorier om språkförändring blev vi ombedda att säga något om vad vi tror om framtiden för de/dem/dom. Här följer mitt svar.

Vad ska det bli av de, dem, och dom – talspråksanpassning eller skriftspråkstradition?

Under 1800-talets början växte de svenska språkvetenskaperna fram och fokus låg främst på språkhistoria. J.E. Rydqvist var en språkvetare som då fick inflytande över det svenska språkets utveckling. Klassisk fornsvenska ansågs vara svenskans guldålder enligt Rydqvist. Centralt för Rydqvist var att ”den samtida svenskan kunde härledas direkt till fornsvenskan…(Teleman 2003, 62)”. I linje med denna historiskt-romantiska syn kan argument föras fram om att skriftspråkets de och dem i pronomen och de som plural artikel bör bevaras i syfte att bevara kontakt med fornsvenskan. Fornsvenskans bestämda artikel böjdes i genus, numerus och kasus – vilket gav tjugofyra möjliga former mot nusvenskans tre (Pettersson 2005, 105). Att språkhistoriskt ursprung skulle kunna var ett argument för oförändrad stavning i en av nusvenskans artikel-former är tveksamt, då skillnaden redan är avsevärd.

Nästan hundra år senare skulle den nationalromantiska synen på språk aktualiseras igen. Efter andra världskriget fördes kulturpolitiska argument fram för en homogenisering av de statsbärande nordiska språken. En nationalromantisk tanke om de nordiska språkens gemensamma ursprung blev politiskt relevant (Teleman 2003, 56). Den nordiska språkgemenskapen skulle idag kunna användas som ett argument för en fortsatt distinktion mellan pronomenformerna de och dem. I danska och bokmål finns i skrift en distinktion mellan motsvarande pronomenformerna för de och dem: i danska de [di’] och dem [däm’], i bokmål de [di] och dem [däm] (Dansk-svensk ordbok 1992; Norsk ordbok 2003). I nynorsk har däremot en enhetsform införts, dei (Teleman 2003, 160). För att bevara likheterna i skriftbilden mellan svenska, danska och bokmål skulle skilda skriftformer för de och dem för pronomen i svenska vara att föredra. I gällande deklaration om nordisk språkpolitik finns ingen explicit skrivning som skulle stödja ett sådant harmoniseringsargument. Samordning av nyord nämns däremot som en målsättning, ” … terminologiorgan [i de nordiska länderna] kan fortsätta koordinera terminologin inom nya områden (Nordiska rådet 2007)”.

I polemik med språkvetarnas historisk-romantiker erbjuder junggrammatikerna argument för att dom som enhetsform bör ersätta både pronomenformerna de och dem samt de som bestämd artikel i plural. Junggrammatikerna betraktade talspråket som det egentliga språket (Teleman 2003, 65). Eftersom tal var normen var uttal och ljudenlig stavning central för junggrammatikerna.

Dagens språkvård har till viss del sitt ursprung i Adolf Noreens funktionalistiska ändamålsenlighetsprincip (Teleman 2003, 130). Kriterier som bör beaktas i språkvård idag är: skrivbruk, talenlighet, konsekvens, tydlighet, lätthanterlighet och lärbarhet. Jag kommer kort att diskutera några av dessa kriterier.

Utifrån skrivbrukskriteriet finns det enligt Teleman belägg för att förekomsten av dom i veckopress år 1997 var 1 % av alla de/dem/dom-förekomster (2003, 161). Jag tycker att det kan finnas anledning att fundera över hur representativ veckopress kan anses vara för skrivbruket i Sverige. Vems skrivbruk är det som ska få vara rådgivande?

Talenlighetskriteriet bär ett tydligt arv från junggrammatikernas ljudenlighetsidéer – att införa dom som enhetsform för både pronomen och bestämd plural artikel i skrift finns det här återigen argument för. Däremot är inte dom ljudenligt för alla svenska varieteter. I Teleman finns en redogörelse för hur uttalet av de/dem såg ut runt 1950-talet (2003, 157). Det framgår tydligt att det finns uttalsvariation, i varieteter utanför centrala Stockholm med närområde så som varieteter i syd, norr och öster i finlandssvenskan. Återigen framkommer problematiken att språkvård även innehåller en maktaspekt – vems språk ska bli normativt?

Tydlighetskriteriet och lärbarhetskriteriet kan användas som utgångspunkt för argument för både fortsatt skilda former och ett införande av de, dem eller dom som ensam enhetsform. Teleman (2003, 136) visar tydligt hur kriterierna kan användas för resonemang om grammatiska villkor och ett eventuellt behov av att tydliggöra semantiska betydelseskillnader ortografiskt. Ur ett annat perspektiv vilar båda dessa kriterier på föresatser om de i skolan utbildande aktörerna och de som blir utbildade. Vad som uppfattas som lätt- eller svårlärt, tydligt eller otydligt är beroende av kunskapsnivå och kunskapssyn hos alla verksamma aktörer i det svenska skolväsendet, från förskola till universitet. Den språkvetenskapliga frågan om skriftspråk kan alltså sättas i relation och samband med utbildningsvetenskapernas ämnesområden.

Vem är det som bestämmer och vad ska det bli av de, dem och dom?

Det svenska språket har över tid befunnit sig i olika utvecklingsfaser både i förhållande till standardisering av explicit skriftspråk och således implicit talspråk, samtidigt som yttre samhällsrelaterade faktorer gjort att olika aktörer haft olika betydelse för språkets utveckling och förändring. Under 1900-talets början hade enskilda språkvetare och lärare stor betydelse för den svenska språkutvecklingen och språkvården.

Teleman redogör för hur enskilda framträdande språkvetare som exempelvis Johan Erik Rydqvist och Adolf Noreen haft påverkan på utvecklingen i det svenska språket. Idag förs i offentligheten en diskussion om de/dem/dom framförallt i avseende på bruket som pronomen mellan samtidens språkvetare. Lisa Holm vid Lunds Universitet och Per Ledin vid Örebro universitet argumenterar båda för att dom bör införas som enhetsform (Holm 2014; Ledin 2013). Olle Josephson vid Stockholms universitet förespråkar också en förändring – av effektivitetsskäl, språket innehåller fler de än dem, menar Josephson att de skulle vara det bästa valet av enhetsform (Josephson, 2010). De som enhetsform är även stilistiskt mer lämpligt menar Josephson då det tar mindre plats i text än det längre dom.

Under senare delen av 1900-talet har offentliga institutioner haft den mest framträdande språkvårdsrollen – inte sagt att det är liktydigt med störst påverkan. Den typ av ställningstagande och argumentation som språkvetare som Josephson för, återfinns inte i normerande språklitteratur från våra språkvårdsinstitutioner. Språkriktighetsboken rekommenderar ett fortsatt bruk och distinktion i text mellan pronomenformerna de och dem (Svenska språknämnden 2014, ss. 205-212). Även Svenska skrivregler rekommenderar en åtskillnad mellan pronomenformerna de och dem i normal sakprosa (Språkrådet 2013, ss. 92-93). Så länge dessa råd står fast ter sig en åtskillnad i skrift mellan de/dem och de som spårnorm bestå.

Referenser

De. (1992). Dansk-svensk ordbok. Norstedts.

De. (2003). Norsk ordbok. Oslo: Kunskapsförlaget.

Nordiska rådet. (2007). Deklaration om nordisk språkpolitik 2006. Köpenhamn: Nordiska rådet. http://www.sprakradet.no/upload/ANP2007746.pdf (Hämtad 10/2 2016)

Holm. Lisa.(2014). Skriftspråket moget för att införa ”dom”. Svenska dagbladet, 25 augusti.http://www.svd.se/skriftspraket-moget-for-att-infora-dom_3845622 (Hämtad 5/2 2016)

Josephson. Olle. (2010). Det finns en utväg ur dem-problemet. Svenska dagbladet, 29 november.http://www.svd.se/det-finns-en-utvag-ur-dem-problemet_5749069 (Hämtad 5/2 2016)

Ledin. Per. (2013). När språkkänslan sviker oss – om valet mellan de, dem och dom och andra språkliga utmaningar [radioprogram]. Sveriges Radio P1 Språket, 15 oktober. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/266285?programid=411 (Hämtad 5/2 2016)

Pettersson, Gertrud. (2005). Svenska språket under sjuhundra år. En historia om svenskan och dess utforskande. Lund: Studentlitteratur

Svenska språknämnden och Norstedt (2005). Språkriktighetsboken, utarbetad av Svenska språknämnden. Riga: Svenska språknämnden och Norstedt.

Språkrådet. (2008). Svenska skrivregler. Kina: Språkrådet.

Teleman, Ulf. (2003). Tradis och funkis: svensk språkvård och språkpolitik efter 1800. Stockholm: Norstedts ordbok.

This entry was posted in Svenska and tagged , , , , . Bookmark the permalink.