Om det var krig i Sverige – i litteraturen

Två böcker som tematiskt ligger nära varandra är Midvintermörker av Lars Wilderäng och Skyddsrummet Luxgatan av Jerker Virdborg. Temat är en krigssituation i Sverige.

När jag läser böcker inom den här genren, dystopisk kontrafaktiskt samtidsroman eller är det kanske spekulativa säkerhetspolitiska thrillers känner jag mig ibland som en hycklare. Jag läser om fiktiva konflikter när det finns så många verkliga konflikter och mänskligt lidande att ta in.

Att det är just fiktiva konflikter som böckerna handlar om, en fantiserad bild av en konflikt ger perspektiv. Den bild som tecknas av mänskligt liv i en konflikt utifrån kriget i Ukraina, krigstribunalen i Haag eller konflikten i Syrien är monstruös och ofattbar i jämförelse med den litterära bilden. Den tanken gör det också enklare att hitta tillbaka till litteraturen som fiktion och vad den kan betyda.

Att ta del av bilden av ett Sverige i krig kan fungera pedagogiskt, hjälpa mig som läsare att föreställa mig hur det är för människor som tvingas leva i konflikter – ett tankeexperiment som kanske är allra tydligast utskrivet i Jane Tellers, Om det var krig i Norden, men även i både Midvintermörker och Skyddsrummet Luxgatan.

Vi läser, ser på tv-serier och film om våra största rädslor, kanske för att bekräfta att fler delar våra rädslor. Utifrån det perspektivet blir litteratur som slår an på samtida oro närmast kommersiell. Något alla publicerad litteratur blir, men jag tänker att det finns grader av kommersialism.

Ett Sverige i krig i litteratur kan också läsas politiskt. Det kontrafaktiska som grepp används för att synliggöra vad som potentiellt sätt kan hända om… eller ifall… Både Midvintermörker och Skyddsrummet Luxgatan kan därför läsas som inlägg i försvarsdebatten.

Jag inledde med att mena att Midvintermörker och Skyddsrummet Luxgatan tematiskt ligger nära varandra – därefter upphör likheterna. Midvintermörker är berättad utifrån en säkerhetspolitisk verklighet med en försvarspolitisk sakkunnighet, två aspekter som helt saknas i Skyddsrummet Luxgatan. Och även något som gör dem till två helt olika typer av litteratur. Virdborgs bok lämnar många luckor för läsaren att själv fylla i, vilket på ett sätt gör att många kan skrämmas. Alla kan fylla i luckorna med sina egna monster. Det gör den samtidigt mycket enklare skriven och delvis mindre intressant som något annat än en penny dreadful runt brasan. Den är nästan så enkel att jag undrar över om Virdborg verkligen tar mig som läsare på allvar. Wilderängs bok är skrämmande samtidigt som den innehåller tillräckligt mycket förankring i verkligheten för att ställa läsaren inför helt andra frågor.

Vilken bok man eventuellt ska plocka upp beror givetvis på vilken typ av läsupplevelse man är ute efter. Som läsare föredrar jag själv Wilderängs genomtänkta, genomarbetade och genompolitiska fiktion.