En annorlunda barndom av Iris Johansson

En annorlunda barndom (2007) är en självbiografisk berättelse om att växa upp som autist i Sverige på 40- och 50-talen. Inom kursen i specialpedagogik som jag läser nu, ingår boken som en av flera skönlitterära titlar att välja mellan som komplement till den vetenskapliga litteraturen.

Jag är oerhört glad att jag läste den här boken – den bidrog med mycket som jag kommer att ha med mig i mötet med alla andra människor. Boken gav mig framförallt en generös ingång till autism.

Jag tänkte nämna några av mina upplevelser ifrån läsningen, som delvis säger något om mig, men även något om autism gissar jag. I bokens inledande kapitel har jag svårt att hänga med i uppräkningen av alla personer som nämns, med namn eller med pronomen. Kanske har detta med textformatet att göra. Kanske säger det något om Iris och en autists relation till andra människor.

Precis som nämns i en recension hos SvD innehåller boken en lång upprepning. Efter att Iris beskrivit sin uppväxt i bokens inledning, beskriver hon den igen ur ett annat perspektiv. Beskrivningen den andra gången gör mig av någon anledning lite beklämd. Jag skummar igenom och förbi. Min reaktion är vanlig. Iris återkommer flera gånger till hur lite mer typiska personer kan reagera i möten med autister.

Efter att ha läst boken har jag förändrat och utvidgat mitt sätt att se på kommunikation. Det framgår tydligt att Iris är kunnig och engagerad. Om man av någon anledning inte vill läsa hela boken är det avslutande kapitlet, med svar på vanliga frågor om autism, oerhört värdefullt för alla som privat eller i sitt yrke möter autistiska personer.

Jag får också min egen okunskap, tillika fördomar om autism utmanade av boken. När jag läser ser jag tydligt en person som känner stolthet, engagemang och ibland skam.

Framförallt lämna boken mig med en ödmjukhet inför allt jag inte kan och allt jag inte förstår. Och ödmjukhet är något att ge näring tänker jag. Någonstans i boken skriver Iris att människor som väljer att möta och försöka hjälpa människor i en utsatt situation är villiga och intresserade att lära sig något om sig själva, genom mötet. En sista insikt jag bär med mig efter att ha “mött” Iris!

Jag läste anarkoautism blogg, innan jag skrev det här inlägget, i ett försöka att få språket att landa rätt och med respekt.

This entry was posted in Ledarskap and tagged , , . Bookmark the permalink.