Porschen jag inte ville ha

Öppnar ett brev. Röda siffror och många nollor. Dagen efter var vi var hos vänner, alla hade tenniströja men inte han. Samma kväll åkte vi till närmaste affär. Han ville ha nya kläder, tenniströjor, som passade in. Då var ett av många tillfällen som jag borde lämnat honom. Det gjorde jag inte.

En gång kraschade vi på en ICA-parkering. Han körde så fort och vårdslöst. När vi handlat och skulle åka hem bad jag honom sakta ner, ta det lugnt när jag var med. Hans röst blev hög och händerna for. Jag litade inte på honom och jag skulle inte säga något för allt gick ju bra och så fort körde han inte och många andra körde så fort och jag skulle sluta vara så harig och jag skulle inte kritisera honom och jag åkte ju med när andra körde fort. När jag minns den där parkeringen. Den där svarta bilen. Det där samtalet har jag svårt att se mig själv. Fanns jag? Kör själv då, sa han. Jag vågade inte. Idag är det så konstigt. Vi satt till slut tysta och stilla i bilen på parkeringen och jag kände att det nog inte var så bra. 

Så här i efterhand funderar jag på när jag bestämde mig. Det finns nog inte en tidpunkt, däremot finns tillfället när jag sa det. Jag sa det eftersom när han hämtade mig i den nya röda porschen, som han köpt utan att fråga mig, efter att jag upptäckt kreditkortsskulden, så regnade det. Det kändes så filmiskt. Ni vet, det regnar alltid i filmer när det händer något sorgligt och någon ska gråta.

När vi kom hem sa jag det. Dagen efter krockade han med porschen. Jag hade gått sönder för länge sen.