Rikskonferensen för samhällskunskapslärare 2017

Rikskonferensen för samhällskunskapslärare 2017 är över och jag försöker samla mina intryck. Konferensens talare gav olika perspektiv på samhällskunskapsämnet, utifrån olika nivåer, från utbildningsideologi till den enskilda övningen. Med lite hjälp från Malin Tvärånas tweets från konferensen sammanfattar och reflekterar jag här över innehållet.

Hans Albin Larsson inledde med att tala om hur olika syn på kunskap och utbildning tillsammans med olika förutsättningar i samhället givit några olika riktningar eller formeringar inom det svenska skolsystemet. Några som satt i publiken tänkte genast på Jonas Linderoths bok när de lyssnade på Larsson. Själv tänkte jag på en universitetskurs i utbildningens historia och specifikt den här boken. Några saker om samhällskunskapsämnet kände jag inte till sedan tidigare, som att ämnet tillkom som skolämne 1920 i samband med den allmänna rösträtten. Skulle alla rösta behövde också alla kunskap om vad de röstade om.

Utbildningsideologier

Larsson gick sedan vidare med att tala om olika idéer och övertygelser som präglat det svenska utbildningssystemet. Under 1900-talets början var framförallt den klassiska bildningstanken idealet. Under 1960-talet kom det som Larsson kallar progressivismen att växa. Skolan skulle ha en reformerande kraft som förändrade samhället genom att först förändra barnen. Ett nytt stråk dyker sen upp som Larsson kallar encyclopedism. Den är något av en syntes av tidigare idéer och övertygelser, en omvandling av den klassiska bildningstanken till en ämnesfokuserad undervisningsideologi. På 90-talet kommer vad Larsson kallar kameralism in som riktning inom det svenska utbildningssystemet. Jag tolkade kameralism som ett annat ord för New Public Management (NPM). Inom denna riktning råder fokus på kostnadseffektivitet, självstudier och temaarbeten. När jag lyssnade på Larssons redogörelse för de strömningar som påverkat det svenska utbildningsystemet reflekterade jag över att dessa strömmingar också finns i de olika sätten att göra svenskämnet till ett ämne.

Samhällskunskap 1,2 och 3

Krister Brolin talade om att utveckla elevers vetenskaplighet över ett treårsperspektiv. Eftersom jag själv just nu kämpar med att pendla mellan övning, lektion, område och kurs var det intressant med ett än vidare perspektiv på samhällskunskapsämnets organisering. Daniel West talade om att använda teorier och modeller i undervisning. Detta var kanske det som det blev mest diskussion om efter föredraget. Hur mycket modeller ska man använda? Vilka modeller ska man använda? När hjälper modeller eleverna? Kan modeller också stjälpa eleverna? Jag satt framförallt och funderade över om teorier och modeller i samhällskunskapsundervisning ligger nära en genrepedagogisk ingång till samhällskunskapen. Modeller ger en förankring i det statsvetenskapliga fältet, samtidigt som övningar baserat på modeller ligger nära att ge elever exempel att härma.

Samhällskunskapens innehåll

Peter Hållander, Sara Carlberg och Sofie Wahlström pratade alla om hur de gör ett specifikt ämnesstoff till undervisning. Av Carlbergs presentation lärde jag mig att samhällskunskapsämnet verkligen hela tiden är i förändring, och kanske särskilt media- och källkritikinnehållet. Carlberg berättade hur hon varje år förändrar sin undervisning dels efter teknik och samhällsvillkor och dels efter utfall och effekt hos eleverna i tidigare genomförd undervisning. Min slutsats efter Wahlströms presentation om undervisning om extremism ligger nära min slutsats efter Carlberg – det krävs färsk kunskap för att kunna lyfta ett ämne som extremism. En annan sak som blev tydlig av att lyssna på både Carlberg och Wahlström är värdet av att som lärare använda sig av de resurser som erbjuds via andra statliga institutioner, som exempelvis Brottsförebyggande Rådet eller Statens medieråd. När jag lyssnade på Hållander tänkte jag på två saker. Hållander var den som tydligast på hela dagen genom upprepade exempel visade hur han i sin undervisning  pendlar mellan elevernas egen erfarenhet och ämnesstoffet. Kanske även hur undervisningen hela tiden pendlar mellan det konkreta och det abstrakta. Den här praktiken behöver jag själv utveckla mycket mer.

Samhällskunskapsläraren

Joakim Öberg talade om sin forskning om erfarna samhällskunskapslärare och Mikael Bruérs framförande handlade om digitala verktyg som resurs i samhällskunskapsundervisningen. Båda dessa föreläsningar pekade helt eller delvis på läraren och lärarens kompetens utöver det ämnesspecifika. Öberg berörde hur olika lärare har något skilda förhållningssätt till ramfaktorer så som styrdokument. Bruérs presentation gav med all tydlighet insikter i hur olika lärare, föräldrar och elever har olika förhållningsätt till digitala verktyg. Personligen fick jag väldigt dubbla känslor av båda dessa presentationer. Jag blev lite matt av det motstånd som finns mot bland annat nya verktyg men också väldigt inspirerad av det driv och den framåtanda som Bruérs föreläsning förmedlade. Själv kommer jag försöka pröva att hålla en lektion där eleverna samarbetar med hjälp av Padlet. Får återkomma med hur det går.

Sammanfattningsvis tycker jag de olika talarnas något skilda infallsvinklar och perspektiv gav en innehållsrik och värdefull helhet. Jag har svårt att komma på något annat tillfälle där jag haft tillfälle att lära mig så mycket om samhällskunskapsundervisnings som denna dag!