Den motvilliga läsaren

Efter ett tips från någon på Twitter har jag läst Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari. I en del recensioner har den beskrivits som komiskt, tror inte jag skrattat en gång. Kanske säger det mer om min humor än något annat.

Jag brukar jämföra min egen läsning och förståelse av böcker med både recensioner och bokbloggsinlägg. När det gäller Bakhiaris bok fann jag ovanligt lite jag kände igen eller höll med om i andras texter om boken. Berättelsen om Bahar och hennes familj och bekantskapskrets får mig i första hand att tänka på ’barnfilmer’ från Disney. Inte för att berättelsen är barnslig utan för att jag uppfattar det som att berättelsen har två målgrupper. Barnfilmer betyder ofta två olika saker för barn respektive vuxna. I Bakhiaris bok får jag intrycket av att hon skriver boken hon själv skulle velat läsa när hon var yngre. Kanske är det fräckt av mig att göra den tolkningen, men den är också en ledtråd till vad jag uppfattar som berättelsens sensmoral – att Bahar, bokens huvudperson borde se sina närmaste med andra eller nya ögon. Den andra tänkta läsaren tolkar jag som mig själv, en person född och uppvuxen i Sverige. Eftersom jag tolkat det som att boken har dubbla målgrupper förstår jag det som att den också har en andra sensmoral – att också jag borde se på människor i min omgivning med andra eller nya ögon.

Samtidigt som jag läste Kalla det vad fan du vill hade jag möjlighet att lyssna till gymnasieettor som höll tal, en del röster från dessa tal har ekat i boken. Bland annat känslan av skuld inför föräldrar som offrat mycket eller nästan allt för att ge sina barn bättre möjligheter i livet än vad föräldrarna själva haft. Känslan av skuld inför detta var en ny insikt för mig.

Som jag sa redan i inledningen har jag inte skrattat eller haft en särskilt stor läsupplevelse av att läsa den här boken. Jag är ändå glad att jag läst ut den. Jag läser en hel del böcker utifrån samma omständigheter som Bakhtiari. Någonstans nämner någon en bok i ett sammanhang och jag lägger den på läslistan eller så ber jag om boktips och läser de första tipset jag får. Det kan kanske låta lite märkligt att jag frivilligt läser böcker som jag inte väljer själv, som jag inte gillar så värst mycket. Själv tycker jag att det finns ganska många argument för att tillämpa just den här metoden i val av läsning ibland, dock inte alltid.

Min favoritgenre när det gäller böcker är science-fiction, kanske även fantasy. Varför inte bara läsa det? Det är inte så att jag tror att jag skulle bli en dålig människa av att enbart läsa dessa genrer. Apropå myten om den goda boken som ger goda människor. Däremot upplever, med betoning på upplever, jag att mitt liv blir bättre när jag läser utanför min favorit- och bekvämlighetszon. Jag får tillfälle att se skönhet, värde och perspektiv som annars skulle gå mig helt förbi. Vilket också gör att jag kan se på science-fiction och fantasy-litteratur med andra, vassare ögon. Jag kan mer precist och underbyggt faktiskt säga vad det är som är grejen med de fantastiska genrerna. Sen finns det också något värdefullt i att kunna ta del av litteratur som är viktig för andra – jag vill förstå och se andra människor och deras världar.