Sverigebilden och den nya tjänstepersonen

Framtidsinstitutet arrangerade idag ett seminarium om Sverigebilden. Ett av framförandena var intressant ur ett statsvetenskapligt perspektiv då det dels redogjorde för samhälleliga förändringar under 1900-talet och dels redogjorde för specifika konsekvenser av dessa för personer anställda inom offentlig sektor. Framförallt låg fokus på hur dessa förändringar och konsekvenser i sin tur påverkat yttrandefrihetskulturen i Sverige.

Teori som presenterades
Två fenomen har tillsammans lett till en förändring av hur offentlig sektor organiseras i samhället. Det första fenomenet är postmodernismen som lett till att en del vedertagna sanningar granskats och kritiserats på ett konstruktivt sätt. Men det postmoderna tankegodset har också lett till relativisering av fakta och sanning. Det andra fenomenet är nyliberalismen som gett ett ”marknadssamhälle” där alla sociala relationer mellan stat och medborgare blivit en marknad. Postmodernismen och nyliberalismen har tillsammans lett till en förflyttning inom offentlig sektor. Samtidigt som offentlig sektor som system har förändras har också förutsättningar för tjänstepersoner som verkar i samma system förändrats. Tjänstepersoner som arbetade inom sektorn var förr demokratins väktare. Idag har tjänstepersonens roll förändrats till att även innefatta värnande av myndigheten och även Sveriges varumärke. Ett personligt exempel som jag själv tänker på  är hur villkoren och förväntningarna på en lärare gissningsvis förändrats över tid, särskilt sedan införandet av det fria skolvalet.

Analys som presenterades
Effekten av dessa två rörelser blir bland annat att bilden eller uppfattningen om ett varumärke, en myndighet eller en stat blir viktigare än verkligheten. Det finns också nära kopplingar mellan samma bilder och ekonomiska förehavanden.

Konsekvensen av detta blir i sin tur en erodering av yttrandefrihetskulturen som funnits i Sverige. Eftersom viken av bilden/varumärket/uppfattningen ger nya förväntningar på bland annat tjänstepersoner. Dessa förväntas verka för att upprätthålla en fördelaktig bild av den instans som hen arbetar för.

Arbetet med bilden av myndigheten eller Sverigebilden leder till att det offentliga samtalet likriktas. Kritiska röster blir oönskade och möts retoriskt framförallt på två sätt:

  1. Ad hominem-argument. Parten undviker att bemöta argument med argument. Parten smutskastar personen som kommer med kritik framför att bemöta argumenten.
  2. Associationism. Parten som framför kritik smutskastas genom association istället för att hens argument bemöts.

Kritik som fördes fram mot teori och analys
Framförallt kom kritik från historiker som undrade om detta verkligen var något nytt? Har inte bilden av Sverige alltid varit debatterad? Några exempel som fördes fram var händelser under 1930-talet. Exempelvis genomfördes tydligen den första gallupundersökningen 1936, som undersökte bilden av Sverige utomlands. Ungefär samtidigt var också ett antal utländska journalister i Sverige för att se hur samhället här organiserats. Väl i sina hemländer skrev journalisterna rosenrött om Sveriges förträfflighet.

Mina egna tankar
En sak som inte kom upp under seminariet var hur teknisk utveckling förändrat villkoren för demokrati, kommunikation, och samverkan mellan medborgare och stat. Myndighetspersoner och privatpersoner har kanske alltid talat om myndigheterna där de arbetat och Sverige som land. Men om vi ser till möjligheten för en enskild individ att försöka göra sin röst hörd har den förändrats enormt under de senaste tvåhundra åren. Vi har gått ifrån att bara en liten samhällselit kunde läsa och skriva till att alla kan skriva ner sina tankar och åsikter och potentiellt nå ut till miljoner människor både i Sverige och andra länder.

Den tekniska utvecklingen har också lett till att vi har tid och möjlighet till att uttrycka oss i sociala medier, eller ta kontakt med andra via tekniska verktyg, under både fritid som arbetstid. Går vi tillbaka ett par år i tiden såg uttrycksmöjligheterna annorlunda ut. Jag ser framförallt hur postmodernism, nyliberalism, teknisk infrastruktur, social medier och dess tillgänglighet samverkat för att ge både motiv och möjlighet för den enskilde privatpersonen och myndighetspersonen att bli aktörer på den arena där exempelvis bilden av Sverige eller bilden av en myndighet diskuteras och därmed förhandlas.

Framförandet var av Universitetslektor Jens Sörensen – Göteborgs universitet