Om John Green och Förr eller senare exploderar jag

När jag har kommit halvvägs in i Förr eller senare exploderar jag gissar jag hur den kommer att sluta. Men jag kan nästan vara säker på att mina gissningar kommer att vara fel. Det är en av grejerna med Green. Hans böcker innehåller vissa drag av oförutsägbarhet. Den här oförutsägbarheten är också en sak jag verkligen uppskattar med Green eftersom det känns som han vidgar perspektivet av vad som är möjligt och tillåtet.

Ett annat drag som jag uppskattar hos Green är att han är så intertextuell. Hans berättelser är fyllda av referenser till andra berättelser. Mina känslor inför dessa referenser är dock tudelade, som jag skrev så gillar jag att han med referenser ger sina egna berättelser ett större djup. Men en annan sida av referenserna är att de också kan uppfattas som pedagogiska och elitistiska. Det krävs en del intresse och kunskap om litteratur för att förstå och tolka de referenser som Green gör. Vilket blir både uppfostrande och kanske exkluderande för den mindre vana läsaren. Samtidigt så är detta verkligen ett genomgående tema i alla berättelser jag läst av Green (Efter Alaska, Katherine-teorin, Pappersstäder, och Förr eller senare exploderar jag) uppviglingen till läsande.

Ett annat tema som löper genom alla Greens berättelser är ungdomsrelationen mellan unga tjejer och killar. Greens sätt att utforska det här mötet ifrån olika perspektiv tror jag kan vara en anledning till att hans böcker uppskattas så mycket av lärare. Hans böcker får nästan läroboksdrag eller undervisningsdrag när han ömsom avdramatiserar ömsom låter karaktärer växa från objekt till subjekt.

Jag har uppfattat det som att just The Fault in Our Stars, Förr eller senare exploderar jag, var boken som verkligen gav Green det stora genomslaget även om han fått en del priser även för de böcker han släppte innan den. Under hela tiden jag läst den här har jag haft en pågående diskussion mellan två olika ståndpunkter i huvudet, är det här en bok för undervisning eller inte? Å ena sidan tycker jag att den är väl svår. Utan att avslöja för mycket kanske det bäst förklaras med att den är ganska postmodern. Samtidigt gillade jag själv Sofies värld när jag var mindre och det är också en ganska svår bok. Å andra sidan då, är det en väldigt välskriven bok med många trådar att undersöka och utveckla, om man vill. Framförallt tänker jag på att det är viktigt att försöka skilja på böcker man själv gillar och böcker som har kvaliteteter som passar en undervisningssituation.

Personligen tror jag ändå att jag gillar Pappersstäder mest av Greens böcker. Men om jag ska gissa på litteratur från 2000-talet som kommer att bli kanoniserad framgent så faller nog min gissning på Förr eller senare exploderar jag.