Risksamhället, prekariatet och #metoo

Det är så svårt att skriva på det jag borde eftersom att allt jag läser hela tiden väver in i det som sker i samhället just nu. Ulrich Beck skriver att en klyfta i det nya postmoderna samhället finns mellan det normala, det vardagliga som vi gör varje dag, och det nya som vi inte riktigt får syn på som pågår runt omkring oss. Den här känslan tycker jag Lars Wilderäng fångar bra i sin senaste kontrafaktiska thriller Höstsol. Även om temat i boken är konflikt skrivs hela tiden en stämning fram där allt är normalt och samtidigt onormalt på ett sätt som jag tycker fångar det Beck beskriver väl.

Jag tänker också på Metoo, ett fenomen och en rörelse som är så stor att det är svårt att ta in och bearbeta. Även här upplever jag mig som delad i tu. Det är ett sånt mörker att ta in allt som människor drabbats och utsatts för, samtidigt som det är hoppfullt att detta kan ske nu. Beck skriver i sin skiss över vår samtid och möjliga framtid att kvinnans roll och familjen som institution kommer att falla och att det kan spela ut enligt några alternativa vägar som han förutspår. Jag har inte hunnit fördjupa mig i dessa alternativ men jag är säker på att Metoo tippar hans framtidsspaning mot ett av dessa alternativ.

För mig personligen har jag förändrat min syn på mina erfarenheter vartefter jag läst alla berättelser som strömmat fram i Metoo. Jag har hela tiden gått och tänkt att jag varit klumpig som försatt mig i utsatta situationer och att jag borde vetat bättre och undvikit dessa. Men det är ju inte jag, eller situationerna. Det är en struktur med ett systematiserat mönster. En av mina största ah-ha upplevelser kring hur sexism fungerar fick jag under säsong ett av tv-serien Outlander. I ett avsnitt skildras en våldtäkt, från kvinnans perspektiv. Det var helt jävla outhärdligt att se. Men, det var också befriande. Berättelsen handlade inte längre om den som våldför sig, utan om den som blir utsatt. Ett perspektiv av motstånd.

Guy Standing gav begreppet prekariatet genomslag. Ett begreppet som syftar till att beskriva en samhällsklass som ännu inte finns, men finns. Det stämmer väl i Becks sätt att se på världen med samtidiga motsatspar. Prekariatet kännetecknas av en total avsaknad av rättigheter på arbetsmarknaden, svårigheter att hitta en yrkesidentitet och framför allt annat, oförmågan att organisera sig på grund av livssituationens villkor och gruppens disparata medlemmar. Den prekära arbetssituationen har, som jag ser det, ett klart förklaringsvärde i relation till Metoo. Utsatthet gör det svårare att stå upp för sig själv och sina rättigheter. Beck menade att civilisationens nuvarande tillstånd också ger nya förutsättningar för vad som är politiskt legitimt och inte. I sig en hoppfull slutsats tycker jag. Även om de här böckerna och idéerna kan ge mig en tillfällig känsla av tillförsikt är min huvudsakliga känsla just nu så som jag föreställer mig att det skulle vara att snurra runt i en lotto-tombola. Jag gör mitt bästa för att hitta ut. 

Följande litteratur nämns i det här inlägget, läs och se dem alla.

  • Risksamhället, På väg mot en annan modernitet. Ulrich Beck 1986.
  • Prekariatet, den nya farliga klassen. Guy Standing 2011.
  • Höstsol. Lars Wilderäng 2017.
  • Outlander 2014.