…as you wade through the shadows that live in your heart

När man går upp för de breda stentrapporna på Östra Reals gymnasium, kantas väggarna av kända män som också fått sin gymnasieutbildning i samma byggnad. Några alumner är Carl Bildt, Peter Wolodarski och Ulf Adelsohn. Deras porträtt och blickar möter eleverna på deras väg uppåt i byggnaden. Bland dessa politiska profiler hänger också ett porträtt på Avicii. Bilden på Avicii bland dessa allvarliga maktmän har alltid roat mig en del. Jag upplever hans plats på väggen lite normbrytande, en kulturperson, och dessutom från den elektroniska musiken, som erkänns betydelsefull.

När Tim gick på Östra real lyssnade vi fortfarande på musik på CD-skiva. Jag minns att jag fick vita skivor med text i tusch på. På skivorna fanns det som då kallades house och trance. Musik som spelades på radio men även outgiven musik som mina vänner gillade eller hade gjort själva. Jag skrattade högt när en av dessa vänner häromdagen berättade minnen från sin egen övningskörningstid. Hur den elektroniska musiken gått högt i bilen, när pappan lite försynt kommenterat musikvalet, ”den här biten var lite repetitiv”.

Det går att läsa mellan raderna både i Aviciis musik och i hans liv. Jag är rädd att historien om Avicii kommer att skrivas om med tiden – min förgängliga sorg. Vad är det jag sörjer. En tid då världen växte och unika uttryck hade en plats där dom fick vara i fred. Ett hem utan instrument kunde ändå bli ett hem där musik skapades. Datorerna klippte på ett sätt bandet mellan arvets betydelse för möjligheten hos unga (och gamla) att göra musik. Jag har sorg i mitt liv över människor som jag inte längre kan ta en fika med. Sorgen över Avicii är annorlunda. För mig var, blev han, en symbol för möjligheten att skapa, förändra och kanske framförallt, att vara annorlunda.

En vän till mig brukar säga att några av oss bär på osäljbara svarta tavlor inombords. Jag tror han har både rätt och fel. Jag kände inte Avicii så delvis känns det tvivelaktigt att spekulera i hans inre liv. Du får således förhålla dig skeptisk till det jag nu ska skriva. En del av oss, jag bland annat, får börja våra dagar med att ta ett kliv över avgrunden som vi bär inom oss. Ibland är avgrunden perifer, ibland ett hav som inte vill dela sig. Jag tror att även Avicii hade sin avgrund att kliva över. Att han en dag inte gjorde det gör mig fullständigt bestört.

This entry was posted in Musik and tagged . Bookmark the permalink.