En hyllning till min man

I augusti börjar jag mina mornar med att plocka lite björnbär att ha till frukost. Det finns en känsla i att skörda eget för att äta som är tidlös. Smaken av ett solvarmt björnbär bär smak av universums hemlighet. Min man passerade mig på gräsmattan igår och säger i förbifarten, ”jag la upp en björnbärsgren till dig så du kan se bären bättre.” Han är sån, omtänksam och vänlig. Jag tänker ofta att jag vill skriva en hyllning till honom. En hyllning för att han står ut med mig men också, en hyllning för att han så tillsynes enkelt gör aktiva val och tar ansvar, inte bara för sig själv utan för barnen, framtiden. Klimatet.

Som den gången han kom hem med svindyr buljong från Kung Markatta: ”Jag har kollat innehållsförteckningen på alla buljonger. Detta är den enda utan palmolja.” Att han vill och orkar. Det är tilldragande. En av mina absoluta favoritberättelser har han själv berättat. Jag var inte med. Han arbetar i ett team och har ganska mycket människor omkring sig i sitt jobb. En av hans närmsta kollegor är vegan. Varken han eller jag är veganer. Vi ligger någonstans mellan stockholmsvegan och flexitarian. Min man kom i alla fall hem en dag och berättade att hans kollega, veganen, blivit hånad vid lunchen av andra kollegor. En herre hade höhöat åt hennes håll och sagt något i stil med, ”jag kan inte förstå varför man inte äter kött…”. Min man hade då lugnt och sakligt svarat att det finns många bra anledningar att inte äta kött, exempelvis hälsa, etik, och klimat. Samtalet hade bytt riktning efter det. Eller ta det här med att jag försöker att undvika att flyga. Inte en gång har han tjatat, kommenterat eller fält en syrlig kommentar om att jag inte vill flyga till Paris eller Madrid på semester när sommarens planer diskuterades.

Det finns en ganska högljudd kör som menar att allt han och jag gör är meningslöst. Sveriges klimatutsläpp är en blipp i statistiken. Vad vi som land gör är totalt meningslöst och vad jag som individ gör torde således vara än mer värdelöst. Personligen kan jag se många anledningar att agera. Jag tänkte berätta om några av dem.

Den första anledningen dyker upp varje morgon och kväll. Jag borstar tänderna och ser mig själv i spegeln. Det är svårt för mig att medvetet förstöra för barn, medmänniskor, djur och natur. Hur jag än vrider och vänder på argumenten har jag svårt för att intala mig själv att jag har mer rätt än någon annan att leva ett överdådigt liv under min tid på jorden, som samtidigt förstör livet för andra. I svaga stunder känner jag mig mesig som bär på denna ståndpunkt. Den andra anledning som jag tänkte ta upp är faktiskt rädsla, eller jag vet egentligen inte vad det är, eller jo. Det passar nog att kategorisera det som rädsla. Det jag är rädd för är barnens ilska. Barn som nu åker på semestrar till Thailand med sina föräldrar, gillar grillat och snabba sneakers. Vad händer om tio eller tjugo år när vi har mycket mer erfarenhet av klimatförändringarnas konsekvenser och fler lågkonjunkturer har avlöst varandra. Vad händer när våra barn lever fattigare, farligare liv än oss och dessutom vet att vi bär en del av skulden? Jag är rädd att de kommer hata oss. Jag är rädd att de kommer vilja straffa oss.

Min sommarläsning i år har inkluderat Kollaps och Jordad av David Jonstad. Fördjupningen i samband mellan natur, ekonomi och samhälle som finns i böckerna har konkretiserat klimatförändringarnas konsekvenser för människan för mig. Enligt Jonstad finns det tre ganska tydliga alternativ för vad som kommer att hända när jorden blir varmare. Människan kommer drabbas av svält, sjukdom eller så kommer vi lyckas anpassa oss. Troligen några delar av alla tre. Jag tjejgissar att Nassim Taleb inte skulle ge medhåll till dessa spekulationer. Sannolikheten att något som vi inte kan föreställa oss inträffar är större än att något som vi kan gissa inträffar. En del av mig hoppas att Taleb har rätt. Det finns nämligen delar i det kollaps-scenarion som drabbat andra samhällen som inte skrivs fram lika tydligt i Jonstads böcker utan som mer figurerar som en bakgrundskuliss: våld och konflikter. Den tredje anledningen till att jag tycker att det är motiverat att agera för mindre utsläpp är vår säkerhet. Jag vill inte att min dotter ska bli misshandlad över en utebliven middag. Jag vill inte att ditt barn ska behöva döda eller dödas i krig om makt, vatten eller land. Det är lika obehagligt att fundera på som att skriva om. Vad som kommer att hända när resurserna blir färre.

Min man och jag har aldrig talat om säkerhetsargumentet, kanske har han grubblat över det, kanske inte. Hursomhelst så verkar han inte behöva det argumentet för att agera. Det är kanske lite fräckt av mig att skriva om min man och vad han gör och inte gör, och blanda det med mina argument till mitt eget agerande. Men just i detta ligger det jag vill säga. Min man är ingen Ernman som kan göra en publik kampanj kring att hon stannar på marken. Min man är inte heller någon Holmberg som berättar för alla som vill lyssna om klimatets alla vetenskapliga aspekter. Min man är en medelålders vit man som gör flera rätt i det tysta, utan att vänta sig beröm från någon. Denna försynta strävan är vacker. Han vill verkligen inte ha någon uppmärksamhet, men jag vill att fler ska veta att såna som han finns.

This entry was posted in Klimat and tagged . Bookmark the permalink.