Den postmoderna perspektivet på valresultatet

Det finns några skarpa valresultatsanalyser som beskriver hur mönstret för hur väljarna bytt parti varit över tid. Samtidigt söks förklaringar till den här rörligheten i det olika partiernas respektive misslyckanden att utveckla sin politik eller ha åsikter i det rätta frågorna. Jag upplever att det saknas ett led i förklaringarna, det postmoderna ledet.

Vi byter partner oftare och skiljer oss i större utsträckning än någonsin tidigare, till förmån för vårt eget självförverkligande? För att vi inte är nöjda med det stabila. Vi zappar vidare till nästa partner.

Vi börjar utbildningar och jobb och hoppar av densamma i större utsträckning än någonsin tidigare, för att de inte passar oss, för att arbetsgivaren inte låter oss utveckla vår fulla potential. Vi zappar vidare till nästa kurs eller till nästa jobb.

Vi har bytt boken mot tidningen, som vi bytt mot bloggen som vi bytt mot twitter som vi bytt mot en bild, för att allt ska gå snabbt. För att vi inte har tid. För vi måste. Zappa vidare.

Den postmoderna människan har bara en person i sin verklighet. Sig själv. Alla andra är statister som är delaktiga i vår underhållning och vad som sker i den tar vi ställning till, för att finna oss själva, fördjupa vår identitet. Inte för att det är politik, politik är bara identitet och när den ena identiteten är uttömd zappar vi vidare till nästa.

Var det lite naivt av dagens politiker och de runtomkring att tro att folket skulle bete sig annorlunda ifråga om politik. Att andra villkor gäller för politiken. Att vi skulle vilja se samma människor som vi sett i åtta år, prata om samma saker som de redan pratar om, i fyra år till. Jag vill skriva facepalm. Hur ofta sker utröstningar i Paradise Hotel? Självklart gäller samma villkor. Vi vill se nästa säsong, zappa vidare till något annat. Inte för att det nuvarande är dåligt utanför att det var bekant och stabilt. Uttömt på identitetsutvecklande möjligheter.

This entry was posted in Samhällskunskap and tagged , , . Bookmark the permalink.