Drottningen

Jag har i uppgift att skriva skönlitterärt gärna inom en genre, och här följer ett av mina försök. Det har oerhörd förbättringspotential så om du har tips på hur jag kan sätta lite mer skräck i denna ‘blomsterskräckis’ är det välkommet!

Han såg de komma gåendes emot honom. Han kunde inte höra vad de talade om än. Det var länge sedan han såg henne men vem gick vid hennes sida, samme man som förut eller så var det en annan. De där människorna är svåra att skilja på.

När de kom fram till backen där han stod, stannade de en stund och begrundade hans gamla vänner. Han kunde hålla med om att de var vackra skapelser. De hade växt upp här tillsammans han och blåsipporna. Varje vår väckte de honom med sitt tjatter vid hans fötter.

IMG_9372Han såg mannen böja sig ner och plocka upp en sippa till henne. En del av Alis tog han, hon tog emot henne i sin mjuka hand. En susning hördes för de med öron, hennes långa ljusa hår rörde sig ödmjukt för vinden.

De slog sig ner bland de torra löven. Det knastrade till. Mannen såg sig omkring, som om han hört något annat.

Han tyckte om att se henne, hon kom så sällan. Han lät några knoppar brista i hennes ära, så skönt det kändes. Hon la sig på rygg och såg upp på honom. En koltrast kom och satte sig vid hennes fötter, den sjöng om förluster och svek, sipporna föll in i sången.

Mannen rörde vid hennes hår, förnimmelsen av klöver och blåklint gömde sig i lockarna. Han kände ett sting i handflatan, blod föll på den bruna bädden. Han plockade ut en tagg ur sin hand. Hon smekte hans hand och bjöd honom blåsvarta bär. Han åt som han var omätlig. Mannen lät sin hand följa hennes axel in över nyckelbenet, hennes hud var vacker som mandelblommor i skymning. Han kände en eld i sin hand och slet loss ett snår av nässlor från nya sår. Han blev törstig och hon bjöd honom vatten som glittrade i glaset likt liljekonvaljer i en glänta. Han hostade smärtsamt, tungan var torr.

Han såg ned på dem där de låg. Han visste att hon snart skulle gå. Mannen låg stilla på rygg. Hon föll in i sången som koltrasten börjat och denna musik kunde alla höra. Sipporna sänkte sina huvuden i respekt, hela skogen blev tyst. Han såg henne försvinna längs stigen de kommit. Hennes ihåliga rygg påminde honom om släktskapet de bar.

Mannen slet i luften med armar och ben, men ingen av hans lemmar lydde. Han spottade och hostade men mullen och maskarna trängde bara djupare ner. Himlen blinkade eller var det han. Hans sista andetag togs för flera ögonblick sedan och livet försvann. Vad har jag gjort för fel, tänkte mannen, jag har ju inte gjort någonting.