Hunger Games, Bourdieu och troll

För någon vecka sedan sammanföll två trevliga saker! Jag fick i min senaste kurs om ungdomslitteratur tillfälle att läsa om Hungerspelen. Jag fick också tillfälle att möta Helena Roth. Helena och jag talade bland annat om drama i sociala medier och samtalet fick mig att pussla ihop en tolkning av Hungerspelen med detta drama.

I kursen om ungdomslitteratur kom det sig så att vi diskuterade spelen i boken, hur verkliga är det? Skulle spelen kunna bli verklighet och i så fall när i tiden? Oenigheten var stor, där vi var några som tänkte att spelen skulle kunna bli verklighet inom en ganska snar framtid, och några andra som tänkte att det är ett halvt årtusende bort om ens då.

Spelen är en direktsänd dokusåpa med barndeltagare. En dokusåpan på liv och död, en uppföljare till både antikens gladiatorspel och Robinson i ett. Berättelsen kan tolkas mycket mediekritisk. Bilden av media och samhället som Suzanne Collins speglar är svår att ta in, det finns ett motstånd.

(OBS Spolier varning) Spelen avslutas med en utdragen dödsscen, där Cato långsamt dödas av djurlika bestar. I filmen har denna scen kortats ner men i boken är det tydligt att Cato kämpar för sitt liv i flera timmar, för att detta är scenen som dokusåpans tittare väntat på. I den här händelsen tycker jag att Collins parafraserar dagens medielogik väldigt bra, och jag kan nästan höra hur hon frågar mig som läsare, oss som samtid, “är det så här långt ni vill dra det?”

Medielogik är ett begrepp som används inom medieforskning och det söker fånga villkoren för media idag. Berättelser i media ska ha tydliga konflikter, det ska vara spektaklen som avviker från “det vanliga” och ska helst utspela sig under korta tidsperioder. Medielogiken leder i sin tur till det som kallas för medialisering, att exempelvis politik anpassas till medielogiken.

Frågan är om det bara är politiker som anpassar sig till medielogiken? I alla sociala medier finns det individer som för vissa betraktare, däribland jag själv kan upplevas som att de bara är ute efter att provocera och skapa ett drama och inget annat. Detta ter sig vid första anblick som underligt, samtidigt som jag inser att det på något sätt måste finnas en belöning i skapandet av dramat för den enskilda individen. I sociala medier blir individen medieproducent och på så viss också en aktör på medielogikens villkor. Individen som lyckas spela ut ett spektakel, som tydligt polariserar sig utifrån en enkel svart/vit logik kan enligt medielogiken belönas.

I boken On Television diskuterar Bourdieu sin syn på media. Bourdieu menar att synlighet i media  räknas som ett tecken på kompetens. Alltså framstår en person som får uppmärksamhet som kompetent, lite oavsett på vilka grunder synligheten uppnåtts.

Bourdieu menar också att den kollektiv press som media skapar innebär att vi gör saker vi inte skulle gjort, om andra inte fanns som åskådare. Jag tror att detta är en vår tids stora utmaningar, att trots all komplexitet i vår omvärld bevara en självständighet som gör att vi är tillfreds med oss själva, oavsett om lamporna är tända eller släckta.

Lyckas vi se oss själva i den spegel som Collins håller upp, kanske vi också kan fundera på vilken roll vi själva vill spela i medielogikens spel.

This entry was posted in Litteratur, Sociala Medier and tagged , , , . Bookmark the permalink.