Tre år på universitet – ris och ros i studentvardagen

spegelJag vet inte om det är vinden som viner, tidpunkten eller något annat som gör det. Men vid detta terminsslut känner jag mer vemod än tidigare. Idag har jag avslutat mitt tredje år på universitetet. Under vårterminen har jag börjat läsa mitt andraämne svenska. Detta har jag läst med studenter som är helt nya på universitetet, som läst sin första termin. Detta har hjälpt mig att se hur jag själv och mina programkamrater utvecklats de senaste tre åren.

Det som är bra med att gå tillsammans med andra studenter som också läst tre år är att det vid grupparbeten går att bestämma träff klockan 08.00 på morgonen, utan att någon protesterar! Och dessutom kommer alla. Och de kommer i tid. Makalöst bra! Det är skönt att kunna vara fokuserad på uppgiften och inte behöva slösa tid på saker runt omkring.

En annan sak som är mycket bra med att läsa tillsammans med studenter med ett par år i akademin bakom sig är att alla är fokuserade på uppgiften! Och att alla planerar och organiserar sin tid så att grupparbeten kommer igång i tid och är klara i tid – utan stress, hast och hetsjobb.

Det är också skönt att inte behöva fundera på eventuella, kommande avhoppare. Studenter faller inte bort ur grupparbeten halvvägs igenom en kurs eller misslyckas med att levererar överenskommet innehåll.

I den nya gruppen studenter har allt detta hänt. Grupparbeten har inte kommit igång. Människor har hoppat av och uppgifter har lämnats in 1 minut innan deadline eller inte alls. Vi som läst ett par terminer har nickat lite vänligt när vi hört om allt detta – och blivit påminda om hur bra det är nu. Och hur stökigt det var i början.

Saker som berört kommer från vår sista kurs för terminen som handlat om skriftlig framställning och skrivutveckling. Vår seminarieledare öppnade upp för en möjlighet att ta med egna frågor om valfria texter till seminarierna. Jag tog tillfället i akt och tog med en gammal tenta som jag fått kommentarer på som jag inte förstått. När jag sedan redogör för min fråga om kommentaren inför hela klassen ställer en av de nya studenterna frågan, ”men vaddå, har du bara fått en kommentar om att det var dåligt och inte några förslag på hur du skulle kunna göra?” I kör skrattar då sex studenter inklusive jag själv, vi som läst sex terminer nu. Tjugo förstaterminsstudenter rör inte en min. Det är bittert och tragiskt att vi alla upplever idén att vi skulle fått konstruktiv återkoppling ifrån universitetslärare skrattretande. Det är inte alls roligt. Skrattet är en brist på andra alternativ för att hantera känslor kring universitetets bedömningspraktiker.

Det var en del om livet på universitetet, inte så skönmålande kanske. Ris, ros och vardag på samma gång.

Min kunskapsutveckling då, hur har den gått?