Roland Paulsen – Vi bara lyder

Roland Paulsen, what’s all the fuss about? Nyfiken klickade jag för ett tag sedan  hem Paulsens bok Vi bara lyder – en berättelse om Arbetsförmedlingen.

2015-06-06 21.13.25I inledningen blir allt svart. Den mänskliga tragedin i att bli arbetslös beskrivs och läsningen känns tung. Ganska snart börjar Paulsen berätta om sina besök hos Arbetsförmedlingen som han gjort i studiesyfte. Detta är intressant och för mig bokens starkaste passage.

På universitet får vi ofta ta del av två eller flera perspektiv på samma fråga i våra kurser. Att läsa hundraåttiofyra sidor Paulsen utan att väga hans röst mot någon annan känns lite ovant! Eftersom jag kan otroligt lite om Arbetsförmedlingens verksamhet nu och historiskt så är det också svårt att ta ställning till om beskrivningen är rimlig eller om den utlämnar något viktigt eller avgörande.

Paulsen har nyligen fått ett fint pris för sin bok – en fackbok som fördjupat samhällsdebatten. Några exempel på detta konstruktiva bidrag tycker jag är att Paulsen lyfter våldet och hotbilden mot Arbetsförmedlingen och dess anställda. Samtidigt som denna del av boken berör väldigt, ur alla parters perspektiv. Paulsen påpekar också att Arbetsförmedlingen 2008 omvandlades till en myndighet. Detta innebär att en arbetssökandes besök hos Arbetsförmedlingen inte bara sker i syfte att erhålla en tjänst från staten, utan att det också finns en kontrollfunktion. Om jag förstår saken rätt fanns inte denna kontrollfunktion tidigare.

En sökning på “Arbetsförmedlingen” ger mig två träffar hos adlibris.se. Det verkar inte finnas ett särskilt stort intresse att varken skriva eller läsa om Arbetsförmedlingen. Bara det gör kanske Paulsens bok till ett värdefullt tillskott till samhällsdebatten. Lena Andersson har skrivit en ledare om Paulsens bok och hans resonemang om lönearbete. Jag tycker att hon sammanfattar boken fint i inledningen.

Paulsens avslutning, en plädering för arbetsbefrielse, tycker jag är den svagaste delen i boken och även det som Andersson kritiserar hårdast. Varken Paulsen eller Andersson har nog svaret på hur framtidens arbete och arbetsmarknad bör vara organiserat. Däremot tycker jag att diskussionen om arbete, arbetsmarknad och Arbetsförmedlingen är viktigt och Paulsen är en konstruktiv aktör i den diskussionen.

Den största insikten för mig efter min läsning var att arbetsmarknadspolitik inte alltid bedrivs för arbetssökande utan ibland är lika mycket riktad till de som är i arbete.

Om du är intresserad är boken snabbläst, gissningsvis under fem timmar. Jag höll inte riktigt koll, och det varierar säkert med läsare.

Hos OBS i P1 finns en fin essä om boken av Jenny Aschenbrenner som läst boken.