Öppna och slutna texter

Ett intressant axplock ur Litteraturteori (Tenngart, 2011). Texten handlar om läsaren som mottagare av en text.

Umberto Eco delar in litteraturen i öppna och slutna texter. I den slutna texten har läsaren ett begränsat tolkningsutrymme, betydelsepotentialen är liten. En öppen text bjuder in läsaren att vara kreativ och aktiv. Det ger ofta bestående intryck och kräver en större insats av läsaren.

Vad en text har att säga oss är allt som oftast en enda stor lucka som läsaren själv måste fylla i. Samtidigt har jag utanför kurslitteraturen börjat läsa i Joseph Campbells Hjälten med tusen ansikten. Campbell skriver om hur all världens berättelser består av standardmönster, myter.

Detta får mig att fundera över relationen mellan öppna texter och myter? Bryter öppna texter mot mytens mönster? Förvränger öppna texter mytens mönster? Lämnar öppna texter bara många luckor i mytens mönster?

Jag funderar också över relationen mellan litterär kompetens – kunskap om litterära konventioner och öppna och slutna texter. Kan texter vara öppna för vissa läsare, och stängda för andra beroende på litterär kompetens? Eller utgår definitionen av öppna och sluta texter från konsensus inom rådande tolkningskonventioner?

This entry was posted in Litteratur, Svenska. Bookmark the permalink.