Att “världsbilda” – ett ord jag behöver

I flera månader har jag funderat över hur jag ska beskriva min sommar, för det finns inte riktigt ord för min syssla. Jag ”världsbildade”, är det närmaste jag kommer.

Att vår världsbild hänger samman med vår kunskap om sakers villkor och tillstånd är ett ganska lättsmält påstående. Den leder in tanken på spåret att om vi bara ser till att människor får mer kunskap om världen och mänsklighetens förehavanden så kommer de att ändra uppfattning och få en ny världsbild.

Jag stöter på det här förhållningssättet ganska ofta, att det är en hjärna som ska utbildas, mer kunskap ska adderas och en annan utkomst kan förväntas. Ett exempel handlar om att SFI-studenter som utbrister, ”jag vet inte om jag klarar av att lära mig mer svenska” möts av en bedömning av språkligt nuläge och hoppfulla tillrop om att det visst är möjligt att lära sig svenska.

Människor är mycket mer än vandrande hjärnor. Ibland kan jag få känslan av att det är så vi tänker när vi tänker på lärande. Vi är istället människor, med allt vad det innebär. Att lära sig nya saker är en mänsklig aktivitet som engagerar hela människan, bland annat tankar, känslor, förmågor, erfarenheter och beteenden. En SFI-student som kämpar, kämpar på alla dessa plan och kan vara hjälpt av att bli sedd som människa och inte som hjärna för att komma vidare.

Jag upplever detta något undanskuffat och inte alls omtalat. Detta att lärande känns. Det känns inte bara i form av en eventuell belöning för avklarad prestation – det känns också: motigt, krångligt, svårt, roligt, äckligt, onödigt, livsviktigt, långsamt, tveksamt, ruttet, förljuget och underbart. Och massa, massa andra känslor.

Kunskap känns.

Det pågår flera separata men besläktade diskussioner om människors kunskap om sakernas tillstånd i världen och människans förehavanden. Människor som kategoriseras i grupper i behov av ny och ”bättre” kunskap är många: unga behöver si, medelålders behöver så, för att inte tala om vad de äldre behöver. Ja, listan är lång.

Vad som finns i kärnan av detta är att världsbilderna. Världsbilder bygger på värderingar som bygger på kunskap som förutsätter och betyder känslor. Känslor tar i sin tur kraft och energi från en människa. Att förändra sin världsbild kräver en ansträngning. Vi ”världsbildar” lite grann varje dag. Under den senaste tiden (svävande tidsperiod) har det hänt mycket i världen, med mänskligheten som kräver mycket ”världsbildande”. En ny bild av den närmaste framtiden och förhållanden på jorden växer fram med ny kunskap om klimatförändringarna och dess konsekvenser. En ny bild av framtiden och förhållanden på arbetsmarknaden växer fram med ny kunskap om teknikens potential. En ny bild av framtiden och förhållanden i våra liv växer fram med nya konflikter och mänskliga tragedier.

Att ”världsbilda” handlar om att ta in ny kunskap, nya händelser och känna. Känna hur jag ska ta in ny kunskap som berör min uppfattning om hur världen fungerar och hänger ihop. Känna hur jag ska ta in ny kunskap som berör min uppfattning om mig själv och mina närmaste. Det är också att ställas inför flera svåra frågor som hur jag ska förhålla mig till allt det nya och alla människor runt omkring mig.

Att ”världsbilda” är svinjobbigt.

Att världsbilda kan vara att erkänna att jag haft fel tidigare. Att ”världsbilda” kan vara att inse att jag är, blir, vill förändras. Att ”världsbilda” tar tid. Att ”världsbilda” är en social aktivitet som jag tror vi borde fundera lite mer över innebörden av.

This entry was posted in Lärande and tagged , , , . Bookmark the permalink.