När används bestämd form?

I språk finns det mycket att fundera över, om man vill. Jag har precis läst en artikel av Staffan Hellberg om svenskans bestämdhet som gjorde mig mycket glad. Lite märkligt, tycker även jag själv, att ett resonemang om grammatik kan vara så känsloladdat.

Att förklara och undervisa om svenskans substantiv och hur dessa fungerar tycker jag är en av de mer utmanande delarna i SFI-undervisning. Våra substantivs genus, numerus, bestämdhet, genitiv och kongruenskrav på både pronomen och adjektiv är ett omfattande kunskapsområde att ta sig an.

När används bestämd form?

Bestämd form är en av substantivets aspekter att ta sig an och ta in. Gängse förklaringar som praktiseras är att bestämd form används när vi talar om en specifik känd referent (sak i verkligheten).

  • Den här texten.

Hellberg visar med ett par exempel att detta förklaringssätt inte alltid fungerar, särskilt inte om vi ser till talspråk.

  • Tricket gick inte, tyvärr.

Detta visar hur kontextbundet och kommunikationsbundet eventuell kännedom om en referent är. Hellbergs poäng tror jag är att ingen som läser den här texten har någon aning om vilket trick det handlar om – och att det då inte går att tala om en specifik känd referent.

Ett nytt sätt att förklara bruket av bestämd form

Hellberg föreslår istället att vi ska förklara bruket av bestämd form med det underförstådda tillägget, ”du vet vad jag menar”.

Detta gör att substantiv med bara en referent i bestämd form blir logiska: Räven har yvig svans. Det gör också att idén om när bestämd form ska användas blir snävare och mer inriktad på kommunikationskontexten.

Undantagen

Bestämda fraser utan substantiv i bestämd form
Nominalfraser kan ha bestämd form utan att substantivet står i bestämd form. Detta rör vad jag tidigare kallat/uppfattat som oregelbundna substantiv. Gissar att detta inte är en särskilt korrekt grammatisk beteckning.

Oregelbundna substantiv
Början är ett substantiv som vi inte hänger på någon bestämd artikel: Början till Skäcklinges exploatering i Tumba är ett faktum. *Börjanen är inte brukligt. Slut är ett substantiv som beter sig lite bättre: Slutet på Skäcklinges exploatering i Tumba är ett faktum.

Egennamn
Egennamn får inte heller en bestämd artikel – jämför:

  • Josefin har ringt.
  • Hunden har ringt.
  • *Josefinen har ringt – roligt men inte brukligt.

Vissa inledare till nominalfraser
Ytterligare undantag finns för vissa inledare till nominalfraser; possessiva pronomen samt substantiv i genitiv – jämför:

  • Då tycker jag att du ska ta din röda jacka idag.
  • Då tycker jag att du ska ta den röda jackan idag.
  • *Då tycker jag att du ska ta din röda jackan idag.

SFI-undervisnings om substantiv i bestämd form

Jag har ibland känt frustration över att svar och förklaringar om substantivets bestämda form inte riktigt fungerar för alla studenter. Jag kan även känna igen mig i den frustrationen. Ibland kan jag känna att frågor jag har inom olika fält besvaras enligt logiken: “Varför brinner det? För att brandvarnaren var trasig.” Jag tror inte att Hellbergs förhållningssätt och förslag, att tänka, ”du vet vad jag menar” kommer lösa upp alla inlärningsbekymmer runt substantiv i bestämd form. Däremot tycker jag hans artikel i sin helhet och hans resonemang var befriande. Vårt språkbruk låter sig inte fångas av ordning och reda, regler och vad som kan uppfattas som logik. Istället upplever jag att det alltid finns något ogreppbart, en spricka mellan verklighet och språk som aldrig riktigt låter sig förklaras fullt ut.

Har du kommentarer till innehållet eller erfarenheter att dela, lägg en tweet!

Källa:
Hellberg, Staffan. 1987. Bestämd form. Du vet vilken jag menar. S. 33–38. I Teleman, Ulf. (red.). 1992. Grammatik på villovägar. Stockholm: Svenska språknämnden.