Som specialpedagog var jag en av de fackpersoner och forskare som blev tillfrågade om jag ville bidra till innehållet i boken, i mitt fall, om högkänsliga elever i skolan. Klart jag ville! Mer om det kan ni läsa om i min studie ”Det är svårt att vara mig… om skolelever som kategoriserar sig som högkänsliga”:

Just nu sitter jag på tåget på väg till en specialrelease av den svenska versionen, med inbjudna gäster där jag återigen har fått glädjen att leda en samtalsstund tillsammans med Märtha Louise om högkänslighet och boken Sensitiva barn.

Kunskapen om högkänslighet sprider sig, mycket tack vare föreningar som Sveriges förening för högkänsliga och andra, men också för att många högkänsliga själva gör vad de kan för att nå ut med detta. Högkänsliga drivs i mycket hög grad av sin inre övertygelse, ofta väldigt kraftig och ”ofrånkomlig” och går den väg som känns rätt ända ut i varenda cell, som gör livet värt att leva. En av dessa är Märtha Louise. Hjälps inte att hon är prinsessa.

Inte heller att personer, särskilt offentliga, som går sin egen väg blir ifrågasatta och kritiserade. Hon går sin väg och lever sitt eget liv. Även om det har sitt pris. Just nu tänker jag på; hur många, med handen på hjärtat skulle neka till att leva som man önskar om möjlighet finns? Knappast någon.

Vi måste vara försiktiga innan vi kritiserar och fördömer, för vem har rätt att säga hur någon annan ska leva? Vilka beslut man tar i sitt eget liv osv?

Högkänsliga människor tillhör en minoritet i samhället men ändå en ganska stor sådan, ca 20 % av alla människor är högkänsliga. Du kanske är en av dem, eller har någon i din närhet som är det. Det här handlar inte om att högkänsliga skulle vara bättre än andra, eller att man ska tycka synd om, det handlar bara om att väcka tankar kring att vi människor är olika, har olika personlighetsdrag och att det i sig inte är något konstigt eller märkvärdigt.

För er som vill läsa mer om högkänslighet finns en massa information, lästips, både böcker och forskning här