Jag har aldrig behövt leta efter drivkraft eller motivation, det har alltid funnits i mig, redan innan jag ens kunde bokstävernas namn. Mina föräldrar gick till posten och hämtade postgiroblanketter som användes när man skulle sätta in eller ta ut pengar. Och så satt jag dagarna i ända och skrev och skrev och skrev, jag måste ha tyckt att just de var extra intressanta.

Intresset bara växte och så fort jag lärde mig läsa började jag också skriva. När jag var runt 12–13 blev skrivandet mer på riktigt och den första genre jag egentligen testade ordentligt var poesin. En genre som jag idag inte är särskilt bevandrad i. Istället fastnade jag för berättelsen som form och där befinner jag mig som mest än idag. Jag älskar berättelsen och romanformen och det är också den genre jag tycker att jag bemästrar bäst. Men jag rör mig gärna i andra genrer och testar även att skriva gränsöverskridande, med varierande resultat.

En sak som kan ställa till det när man skriver är att man har för mycket stoff och vill ha med allt i sitt manus. Det går ju inte och här finns det säkert en mängd varianter för att hantera detta, t.ex. att skriva ett synopsis (kort översikt av det viktiga i manuset) för tydlig riktning och att se vad som inte ”platsar”, att bestämma målgrupp för att kunna utesluta text som inte är relevant osv. Jag har alltid plågats av för många idéer och för många påbörjade texter men inte lika många färdigställda. Så en viktig sak är att bestämma sig för att välja och prioritera! Att välja sin målgrupp är ju även viktigt för att nå till de läsare man vill.

Jag skriver mycket på känsla. Jag planerar inte så mycket utan texten växer av sig själv och tar oanade vägar. Jag älskar att skriva på det sättet! Samtidigt har jag då ingen överblick vilket gör att jag kan gå vilse och få svårt att hitta tillbaka. Det är inget fel i det om manuset fungerar ändå, men så är det inte alltid. Därför kombinerar jag nu alltmer ”känsloskrivandet” med att skriva ett kortfattat synopsis för att inte ta in på någon villoväg. Jag vet nästan alltid hur texten ska sluta redan i början – då har jag en tydlig riktning, jag vet vart jag ska. Jag skriver oftast inte kronologiskt utan skriver först nyckelscenerna och bygger sedan på med byggstenar däremellan.

Men nu när jag skriver en deckare skriver jag faktiskt helt kronologiskt, från början till slut. Det är utmanande och annorlunda men också väldigt lärorikt. Om jag visste vem som var mördaren när jag började? Det och lite annat får ni veta i nästa inlägg.

Någon lär har sagt: att läsa är som att andas in, att skriva att andas ut. Så är det verkligen för mig!